Sju minuter! 

Igår snubblade jag över en video som Yogobe bjöd på. Sju minuter yoga. Som man ska göra i sju dagar. Det hinner man. Och eftersom jag den här veckan vill lägga aningen mer tid på meditation (blir gärna så när jag har mycket på jobb..) så passar den här videon mig utmärkt. Att dessutom göra samma sekvens i sju dagar som dom utmanar en till att göra, är på något sätt himla vilsamt och meditativt. 

Videon inne på Yogobe är gratis så alla kan göra det. När yoga är som bäst. ❤ 

Klicka här för att komma till videon; Sju minuter! ❤
Namaste! 

Vardags-Yoga mellan mellanmål & tvätt.

Bra helg… 

Jag har den här helgen lyckats med något som jag mycket sällan lyckas med, nämligen att ta saker lite som dom kommer. Att inte planera och känna en massa ”måsten”. Jag har haft saker jag vill göra men lyckats hålla mig ifrån att stressa upp mig så till den milda grad att jag inte fått gjort ett skit. Började lördagen med yin yoga, det satte liksom tonen för hela helgen. 

Sen lyckades jag lura ut maken på lite av en trädgårdsrunda; till Väla trädgårdar och Plantagen. Väla trädgårdar hade 20% på hela sortimentet så där blev det lite fynd. 

Två stora pluggbrätten, lite vermaculite och några fröpåsar. Bara bra att ha. 😉 På Plantagen blev det planteringsjord och orkidéjord. Så i helgen har en del av mina orkidéer fått lite nytt om fötterna, lyxigt värre! 


Tanken var att jag skulle så lite mer i helgen men det har inte blivit. Prioriterat promenader i solsken och tupplurar i soffan. De där fröna hinns nog med ändå. 

Ha en fin kväll! 

När är bra bra nog? 

Sedan en tid tillbaka så har jag kört en ”utmaning” mot mig själv där jag ska yoga alternativt meditera 100 dagar i rad. ”Kraven” på detta var lågt satta. Det behövdes inget avancerat för att det liksom ska ”räknas”. Det är eller rättare sagt var fullt tillräckligt att meditera tre minuter eller svänga upp benen på väggen och vila där några andetag. (För övrigt så kan jag varmt rekommendera den positionen om man lider av myrkrypningar när man lägger sig. Tio minuter samtidigt som man ligger och varvar ner med långa djupa andetag, har en fantastiskt god effekt har jag märkt. Sen att man kanske inte ser helt graciös ut när man baxar in baken mot väggen och svänger runt, det får man bjuda på. Prova!) Det här har gått över förväntan måste jag säga. Men så kom bakslaget. Min fibromyalgi slog på något så in i.. i början av veckan. Det är inte ofta jag ger efter för det onda men de senaste dagarna har fokus legat på att fixa jobbet, promenera en liten sväng Vargen sen har det liksom fått vara bra. Jag har avbokat flera planerade träningspass och inte ens förmått mig att titta på yogamattan. Jag har landat under värmefilten och stannat där medans jag stickat lite och tittat på trädgårdsklipp på Youtube. Ungefär.

Och för detta fick jag världens ångest. Jag var på dag 61 med yoga. Nu bröt jag så att säga sviten. Jag kände mig så jäkla usel. Men så fick jag några kloka ord till mig;

  •  ”Men om du nu blivit magsjuk då? Hade du liksom sett allt som kört då?”
  • ”61 dagar i rad?? Wow! Det är ju hur grymt som helst!”
  • ”Att lyssna på kroppen är ju yoga i allra högsta grad!”

Och så är det ju! Nä. Allt är inte ”kört” för att fibron har slagit bakut i kroppen av skäl jag inte kan rå för (10 plusgrader, 10 minusgrader och så en vinterstorm på det. Min kropp fixar det inte!). Däremot så väljer jag nu att vara nöjd med mina 61 dagar och ta ett nytt grepp om min yoga och träning i största allmänhet. Jag har trots allt börjat hitta någon form av energibalans där träning inte ”kostar” mig för mycket. Styrketräning är superkul men får bli lite av en sommarsport då jag överlag har väldigt mycket mindre ont då. Vad som däremot funkar alldeles ypperligt nu under vintern är yoga i alla former och vattengympa i varmvattenbassäng. Då får det liksom vara bra nog. Träning behöver inte vara aptung och ge plåtsmak i munnen för att räknas. Hur roligt jag än tycker styrkträningen är så funkar det inte. Det är inte värt att bli helt däckad av smärta i flera dagar efteråt. Jag har äntligen insett det. För om jag kör på utan att ta hänsyn till vad jag klarar så blir det ingen jämn träningsmängd och det är det som är viktigaste mitt mål. I dagarna läste jag den här artikeln inne på Yogobe som är ”spot on”:

Allt måste inte göras till en utmaning..

Jag är medveten om att jag är lyckligt lottad som inte har så ”farlig” fibromyalgi. Jag vet dom som har ett helvete där mina problem vore rena lyxproblemen men alla är vi olika och jag jobbar ständigt med min energibalans. Jag jobbar dessutom ständigt med att våga duga precis som jag är.

Detsamma gäller min eviga kamp med och runt maten. Jag äter allt numera och tänker ”hellre nästan rätt än exakt fel”. (Finns en väldigt läsvärd bok med namnet; ”Ät Allt! Hellre nästan rätt än exakt fel!” Finns att låna på biblioteket. Läs den!) Igen. Ett varv på sociala medierna ger intrycket av att alla andra äter så jäkla rätt och riktigt alltid. Lika många är dom som nästan predikar över hur jäkla lat en ”vanlig” som jag är som inte ”tar mig i kragen” och äter rätt. Det är ju så lätt. Ja? Det är det kanske? Men om jag inte vill det då? Om jag hellre äter en helt vanlig pizza ibland och sen försöker käka hyfsat de andra dagarna? Är inte jag hälsosam då? Eller är man bara hälsosam om man när man någon gång vill äta en pizza, gör en form av substitut-pizza med ingredienser man aldrig mer använder? Och så fortsätter man så tills man inte pallar mer och så pressar man lösgodis och mackor fem veckor i rad med ett ständigt dåligt samvete och en kropp som inte mår bra alls. Lite grovt kanske men samtidigt väldigt mycket så som jag ätit under flera år. Och så vill jag inte ha det. Jag har gjort det vad jag ska. Vågen är utslängd. Karriären som ständig bantare är över. Nu jobbar jag för att hitta den där berömda balansen med maten. Jag blir allt mer uppmärksam för vad olika typer av mat gör med min kropp och hur jag mår. Det är bra! Allt annat är oväsentligt.

Men för någon dag snurrade verkligen på fel håll i huvudet. Började under yogapasset här hemma fundera över mitt gäddhäng, valkarna på magen & hur jäkla tjock/kass jag är i största allmänhet. Tankar som jag bestämt har bestridit sen den dagen i höstas då jag en gång för alla kastade ut vågen och flyttade fokuset till mitt såväl fysiska som psykiska välmående. För; vad hjälper de att banta om jag ändå inte i grunden är tillfreds? Jag kommer ju aldrig att bli nöjd? Så då är ju inte vikten grundproblemet? Inte sant? Hur som helst så har yogan varit en viktig del i den här ständigt pågående omskolningen av min hjärna. Hur som helst. Yogade på in i ett pass (kolla in Yoga with Adrienne på youtube. Hon har många bra videos. På engelska men en fantastisk härlig inställning till yoga.) där man i slutet, om man ville, blev guidad in i kråkans position. ”Eller hur….” tänkte jag i en hyfsat nedsättande ton mot mig själv. Men.. jag bestämde mig ändå för att göra ett helhjärtat försök. Hämtade block för att få lite hjälp upp. Bäddade m krock-kudde. 😝 Lyssnade på instruktionerna, fokuserade på teknik, mer teknik och core och titta!? Jag lyfte!? Höll på att trilla av ren förvåning. 😅 Men… Jag kunde till och med ta ett litet lugnt andetag! De må va hänt att min kropp pryds av både gäddhäng och några valkar men så jäkla grym min kropp är!!! ❤ ❤

50 dagar med yoga! 

För ett tag sedan fick jag ett infall och tänkte att jag skulle yoga 100 dagar i ett sträck. Varför? Ingen aning. Egentligen. Men jag tror att jag liksom vill försöka hitta någon form av balans i min ”allt eller inget”-personlighet. Sen om yoga i 100 dagar är rätt väg att gå vette fasen men jag satt kraven på vad som räknas som yoga väldigt lågt. Fem andetag i en position räcker gott. Eller minst tre minuter med meditation.

Och nu är jag alltså halvvägs. Det har varit både lätt och svårt det här med att yoga varje dag. Ibland finns helt enkelt inte lusten. Men väldigt ofta handlar det om att jag sätter andras behov före mitt eget. Jag vill liksom inte vara i vägen eller ta plats här hemma. Lägg på att jag ibland har väldigt svårt att fokusera om det snurrar för mycket ljud här hemma så kan det liksom bli rätt klurigt. Men efter 50 dagar så går det allt lättare. Jag klarar av att stänga av ljuden runt om mig. Och jag tar för mig mer. Min hälsa är viktig. Punkt. Men det går inte att komma ifrån att det ibland inte har funkat alls. Då har meditationen på tre minuter i appen ”Mindfulness” varit räddningen samtidigt som det har varit förbaskat skönt.

 

2551700557
Bild från nätet..

Så.. Nu siktar jag på ytterligare 50 dagar med yoga/meditation. Jag återkommer om och när jag lyckas. Just nu ryggdunkar jag mig för att jag gjort 50 dagar. Jag är sjukt nöjd med att jag faktiskt hållit i och fått till det. Trots det tagit emot då och då.

Total närvaro under yogan. Sannerligen en övningssak. 

Jag tror jag har nämnt hot yoga (även kallad bikramyoga) innan här på bloggen. Det är vad det låter; Yoga i ett uppvärmt rum. Tänk nedersta bänken i bastun, så varmt är det. 


Det tar ett tag för kropp och knopp att acklimatisera sig till värmen men efter fem, tio minuter eller så tänker åtminstone inte jag på värmen. Inte mer än att jag svettas betydligt mer. Vilket jag kan tycka är skönt då jag sällan svettas nämnvärt mycket oavsett hur jag tränar. Fördelen med hot yoga för min del är att min stela fibro-kropp inte gnisslar lika jäkligt under hot yogan som den kan göra vid vanlig yoga. Kroppen blir ju fortare varm och jag kan ta ut positionerna lite mer, lite snabbare in i passet. 

Dagens yoga (sjunde dagen av åtta med yoga på semestern nu! *nöjd*) blev ett hot yoga-pass på gymmet och jag kom ut både en smula smidigare och ömmare men mycket lyckligare. Inte enbart för att jag yogat (även om det i sig är ett mycket bra skäl..) Utan även för att jag lyckats vara närvarande. 

Jag har alltid haft svårt att stänga ute min omgivnings distraktioner när jag yogat. Mitt kvicksilver-sinne nappar direkt saker som liksom stör i flowet. Det kan vara barnen som bubblar, sambon som kommer hem mitt i ett pass eller andra deltagare på klasserna. I början räckte det att sambon var hemma för att jag inte skulle fixa att yoga. Trots han satt i tv-rummet och jag yogade i köket. Jag tror det berodde på ett skruvat dåligt samvete. Vågade liksom inte ge min träning plats i vårt liv av rädsla för att han skulle tycka det var trams och slöseri med tid. Idag vet jag bättre. Dels tar jag mig helt sonika tiden, jag ger ju plats för hans fotboll i vårt gemensamma liv, min träning oavsett vad jag tränar, förtjänar lika mycket plats. Träningen är lika viktig för oss båda. Och trots vi tränar olika ett gemensamt intresse. Samtidigt som det är våra ”egna” små andningshål i vardagen med allt vad det innebär. Vi respekterar varandras tränings även om han lite retligt kallar yoga för ”Fjollgympa”. Ett påstående jag bara ler åt och fortsätter att hävda att yoga hade varit ett superbra komplement till hans ordinarie träning och gjort underverk för hans stela fotbollsmuskler och skadade rygg. Vi får väl se om jag någon dag kan övertyga honom? 😉 

Hur som helst så har jag jobbat med det här och numera när jag yogar hemma så kan jag, för det mesta, bli störd av barnen eller yoga när sambon är hemma utan att jag tappar fokus på det jag gör på mattan. 


Just idag lyckades jag för första gången att ”stänga ute” alla de andra deltagarna på klassen och under en god stund var det bara jag och min kropp på mattan tillsammans med instruktörens röst. Total närvaro. Kvicksilver-sinnet låg still och bara alla de olika förnimmelserna som pågick i min kropp under positionerna spelade någon roll. Det var lite flummigt mysigt på ett småputtrigt magiskt vis. 

Imorgon har jag planerat in ett tidigt yin yoga-pass här hemma. Jag läste om @yogabyjenny skrev om hur man liksom hänger av sig muskulaturen och ”bara” är sitt skelett under ett yin yogapass. 


Så. Jo. Alltså. Jag förstår ju varför många stämplar yoga som ett mjukt flum om universums fulländning med tanke på vad jag just skrivet. Men det gör inget. För det är just det yoga är ibland; ett mjukt flum. Och ett mjukt flum är just det man precis behöver ibland. 

Namaste! 

Dagens yoga <3

Dagens pass yogapass fick bli ute, när nu solen faktiskt visar sig gäller det ju att passa på! Och helt ärligt? Sämre ställen finns det ju verkligen att yoga på, inte sant? ❤

Efter gårdagens löppass så passade det väldigt bra med ett pass inriktat för löpare (sen om jag kan kalla mig just löpare är kanske tveksamt men man ska inte vara så petig.) där mycket handlar om att sträcka ut framför allt baksidan av underkroppen och det behöver jag. Är ruskigt kort längs baksidan av min kropp. Böjer jag mig fram med raka ben kommer jag inte särskilt långt förrän det stramar ända från lilltån till upp i nacken. 😛 Den här videon har Yogamala laddat upp sin kanal på Youtube. Väl värt ett besök om ni letar efter ett yogapass att följa. För övrigt så bjuder jag på videon jag körde efter här;

Ha nu en fantastisk onsdag, det ska jag ha. Har nämligen en unge som fyller sju här hemma idag och vi ska spendera dagen på Leos Lekland, äta kanelbullar och tacos och poppa popcorn och se på film. Plus lite till. Full fart framåt med andra ord!

Kram på er! ❤

Internationella yogadagen & löpning!

Det finns en dag för allt; självklart även yoga. Och yoga står ju på min dagliga ”to-do”-lista under semestern så imorse rullade jag ut mattan för lite solhälsningar och annat bra att ha. Och det är väl märkligt? Det slår aldrig fel. Just som jag engagerat Brad Pitt till kameraman för att få till ett så kallat Insta-moment så händer detta; 

Det spelar liksom ingen roll hur djupt två- och fyrbeningarna sover här hemma, när jag rullar ut mattan blir jag plötsligt VIP och hela husets medelpunkt. Det kan vara rätt störigt men jag försöker ta det med ro. Det är ”bara” yoga. 

För övrigt har jag sprungit halvmilen idag. På förvånansvärt snabb tid. Bara så där? Jädrar va min kropp är cool! ❤️ Nu återstår det ju och se vad min kropp tycker om detta, jag har inte varit riktigt snäll mot den några dagar och gett den lite halvtaskigt bränsle, vilket känns rätt omgående i kroppen men samtidigt? Kanelbullar är inte så dumt alla gånger! 😉


Ha en fin tisdag!