Den som är stark måste oxå vara snäll…

..eller hur det nu är allas vår Bamse säger. Jag har ju börjat styrketräna som ni kanske vet. Först här hemma under några månader och nu sen någon månad på ett ”riktigt” gym. Inte för att det på något sätt skulle vara sämre än gummiband, hantlar och kroppsvikt som jag använt mig av hemma utan för att det är kul och mer utmanande. Jag hittade ett program för maskinerna på gymmet via Mywellness men tja.. jag vet inte. Jag har alltid tyckt att det där med fria vikter verkar roligare. Dessutom får man ut mer av det rent fysiskt. Och jag gillar att vara effektiv. Men hur gör man? Var börjar man? Att bara ge sig in utan en aning om var man ska börja känns ju sådär. Inte vill man störa någon som är mitt uppe i sin träning med 1000 frågor heller. En snabb googling och jag inser att det är rena djungeln när det det kommer till styrketränings övningar men ett gäng övningar står ut och verkar vara grunden, de så kallade ”basövningarna” där bland annat marklyft ingår.

Just som jag googlade som mest slog det mig att jag nog en gång i tiden hade köpt en bok om just styrketräning för kvinnor och mycket riktigt, efter ett varv på vinden så hittade jag den;

 

225671063_8051238a-e3ad-4b08-a784-3dd997fd4904
Klicka på bilden så kommer ni till Bokus sida om boken..

 

Jag läste och begrundade. Det ser ju rätt lätt ut men att ge sig in på avdelningen med fria vikter totalt vilse i pannkakan bland alla stora biffar till karlar eller superdeffade äldre tonåringar eller välsvarvade fitnesskvinnor känns.. jobbigt och faktiskt genant då jag varken är det ena eller det andra.. Minst sagt. Jag har inte heller någon i min direkta närhet som kan hjälpa mig den första och/eller andra gången så jag gör rätt. Så.. jag utnyttjade gymmet på jobb helt enkelt. Vi har både skivstång och en del hantlar där så jag tog med mig boken och kände mig för genom att köra igenom hennes första upplägg i boken. Kändes ok. Tungt, svettigt men förbaskat kul. Dock så är det lite klent med vikter så jag insåg redan första gången att jag inte kommer långt med jobbets vikter. Alltså var det bara att bita i det sura nybörjaräpplet och bege sig in på avdelningen ”fria vikter”.

Jag bestämde att idag var dagen. Att jag då skulle hänga på låset till gymmet med förhoppningen att jag är relativt ensam där så jag i lugn och ro kunde hitta och känna mig för. Jomensåatt… Det var inte fullt med folk. Men jag var knappast ensam heller. Ett varv runt. Två varv runt. Och när jag höll på att snubbla över en skiva där det stod 30 kilo på så var jag på väg att skita idet och gå ut till maskinerna igen. Jag visste ju inte ens var jag skulle börja! Och inte verkade det finnas vikter som jag ens skulle överväga att lägga på en skivstång. Allt var så tungt! Men så från ingenstans kom en man runt 40 eller så fram till mig och frågade om jag behövde hjälp? Ehm.. Det syntes alltså sååå tydligt? Medan jag svor inombords över mina röda kinder erkände jag det uppenbara att jo.. lite hjälp behövde jag allt eftersom jag faktiskt inte visste riktigt var alla grejer var och att jag aldrig på riktigt gjort ett marklyft. -Inga problem! utropade han och gav mig världens hjälp igång med marklyft. (han var dock något entusiastisk över hur tungt jag skulle börja lyfta och föreslog 30 kilo!) Han pratade på och instruerade, frågade hur det kändes och avslutade med att det var bara att fråga om det var något annat jag undrade.

Och hans hjälp var verkligen en kick av ren träningsglädje! Så kul och plötsligt kände jag mig inte alls så vilse bland alla skivstänger och vikter. Bara lite. Nu hann jag inte alls prova  riktigt allt det jag tänkt mig som tex knäböj med stång men fick klart för mig hur jag ska göra nästa gång då en annan tjej gjorde det precis sidan om mig när jag körde marklyft. Det blev knäböj med en kettlebell istället, ”rätt” jobbigt det med. Och så fick jag rekat av området för en del andra övningar till nästa gång.

Nu ska jag bara hitta ett enkelt och bra nybörjarupplägg för min styrketräning. Jag tror jag har hittat ett inne på Styrkelabbet; Träningsprogram för nybörjare. Det bygger på två olika pass med tre övningar i varje och tre gånger i veckan. Rätt perfekt faktiskt. Nästa gång ska jag våga ännu lite mer, för det här är riktigt kul!

Ha en fin kväll! ❤

Man glömmer fort…

I måndags började jag på ett nytt styrketräningsprogram. Det är inget avancerat tvärtom, det är snällt och tillåtande utan att för den sakens skull vara mesigt. Jag är medveten och strävar hela tiden efter att jag måste vara varsam i min träning men för den sakens skull kan jag inte sluta utmana mig en smula. Numera har jag ju ett medlemskap på ett gym med en fantastiskt maskinpark som i sin tur är kopplad till en sida och app där man kan hitta träningsprogram till just de maskinerna. I programmet kan man sen anpassa vikter och antal. Perfekt. Programmet jag hittade är i mångt och mycket ett basprogram för mer eller mindre hela kroppen men en liten lutning över på överkroppen. Och just i överkroppen behöver jag bli starkare. Så.. Sagt och gjort. Jag checkade in på gymmet i måndags, tränade mitt program i lugn och ro för att senare under eftermiddagen på jobb lite bekymrat konstatera att jag hade betydligt mer ont i kroppen än vad jag haft på rätt länge.

Under ett par mikrosekunder fattade jag ingenting sen trillade polletten ner.. Träningen! Jag hade helt enkelt åkt på en rejäl eftervärk av den nya träningen. Frustrerat insåg jag att jag hade sjukt ont, typ över allt och att det kändes som jag hade en influensa på gång. Men nu VET ju jag att det är så fibromyalgi funkar. Jag hade bara glömt det. I flera veckor har jag bortsett från lite då och då mått oförskämt bra. Minimalt med smärta och relativt pigg. Nu blev måndagskvällen på jobb en ren pina. Men jag bet ihop. Jag visste ju varför. Nu gällde det bara att se hur nästa dag blev? När jag vaknade på tisdagsmorgon var jag krispig men fibrosmärtan hade övergått till en molande träningsvärk. Helt okej. På kvällen var jag inbokad på ett yogapass som jag redan fem minuter in i, insåg att jag fick lägga mig på en betydligt lägre nivå än annars. Jag var för trött. Och igår? Blev det aktiv vila hela dagen fram tills det var dax att bowla med kollegorna. (som i sig var en upplevelse… så att säga..)

Det är imponerade hur fort man glömmer. Jag vet ju att det är så här det kan bli när jag tränar. Jag har bara haft flyt ett tag nu. Men trots vetskapen så är det en smula frustrerande. En frustration som jag nu jobbar med att omvandla till en acceptans. Jag ska träna styrka idag igen. Jag måste testa. Jag får backa ännu lite mer på vikterna. Det är inte ett misslyckande, tvärtom! Jag vet att jag mår bättre av träningen. Jag får ont. Men det är ”bara” smärta. Jag går inte sönder. Viss eftersmärta är okej men det är däremot inte okej att jag tränar så jag däckar mig själv. Jag vill inte ge upp riktigt än bara. Det är kul med styrketräning. Jag provar lite till.

Min fibromyalgi är just MIN fibromyalgi. Vad som funkar för mig och min kropp funkar inte för någon annan. Och det som funkar ena dagen kan i nästa vecka visa sig inte funka alls. Det är frustrerande som fasen men jag har slutat att se mig själv som misslyckad. Det är som det är helt enkelt.

Men skulle det nu, mot förmodan,  visa sig att den här formen av styrketräning inte funkar för mig? Att jag inte ökar min smärttålighet och knuffar fram gränsen för vad jag fixar? Då får jag hitta på något annat. Backa, planera om och hitta på något annat. Det finns massor med alternativ. Bara jag är öppen och tillåter mig att vara nyfiken.

Ha en fin torsdag! ❤

När det tar emot…

För första gången det här året kände jag ovilja inför träningen. Som en tjurig liten unge stampade jag med foten och la armarna i kors. Jag vill inte! skrek ungen högröd i ansiktet när jag konstaterade att det är tisdag igen och dax för styrketräning. Jag försöker hålla styrketräningen fast på tisdagar och så skiftar jag lite mellan torsdag eller fredag beroende på om annan träning dyker upp eller om jag behöver vila. Två gånger i veckan ska jag köra igenom programmet jag delvis fått av sjukgymnasten och delvis snickrat ihop själv. Ända sen i mitten av rehaben har det inte varit några problem alls. Tvärtom. Jag har gillat det.   

Ända fram tills idag då vill säga. Idag ville jag verkligen inte. Jag har inte nämnvärt ont. Inte heller extremt trött. Jag vet inte riktigt varför. Men jag tror jag behöver jag byta runt lite i övningarna. Kvicksilvret inom mig dör tråkdöden av att göra samma övningar i samma ordning vecka ut och vecka in. Får klura lite på de där. Alternativt ta tag i någon instruktör på gymmet som får visa mig så jag kan träna ungefär samma muskler men på annat sätt där. 

Hur som helst så tränade jag iallafall. Trots att jag inte ville. Det är en balansgång.  Jag vill att min träning ska styras av lust, det får absolut inte slå över till det osunda pressandet och jagandet jag höll på med för några år sedan, men jag inser samtidigt att jag då och då måste träna även om jag tycker det är tråkigt. Det är en investering i min hälsa då min värk blir allt bättre för varje vecka som går. Jag får helt enkelt dö tråkdöden då och då. Idag belönade jag mig själv med ett litet yogapass på Yogobe. Och märkte då små små förändringar till det bättre i min rörlighet. Log brett inombords samtidigt som jag utåt grimaserade av framåtfällningen.   

Imorgon ska jag testa vattengympa i varmvattenbassäng, det ser jag så fram emot! Men nu? Nu blir det en stunds vila innan det är dax att dra igång kvällsrallyt.   

Ha det fint! ❤

Det här med träning…

Måndag. Och det har snöat. Det är ju så dax nu kan man tycka. Men.. Det är bara att gilla läget. Mars är som mars brukar vara.

Idag känns det betydligt bättre i kroppen. Nästan som ”vanligt” igen. Tröttheten har gått från överväldigande till bara ligga lite i bakgrunden och smärtan ligger på en normalnivå. Vilket är ett tecken på att jag är på rätt spår med min träning, promenader och avslappningsövningar. Jag har tränat framför allt yoga regelbundet i snart 12 veckor, det längsta sammanhängande någonsin faktiskt. Om man bortser från löpningen när det begav sig. Inte har det varit kul att yoga alla gånger men jag har gjort det. Om så bara fem minuter. Och det är väl först nu som jag kan avgöra om det har gjort någon skillnad för mitt mående vilket jag bestämt tycker att det har. En inspirationskick var kursen som jag gick under åtta veckor. Att yoga hemma är supersmidigt och tidsbesparande. Rekommenderar det varmt till alla som är sugna. Men att gå på klass med instruktör är oerhört utvecklande. Nu är kursen över och jag har börjat att leta efter något nytt att hänga med på. Det finns en del yogaställen i Helsingborgstrakten. Plus att de rena träningscenterna har en del yogaklasser. Vilket kanske kan vara en fördel. Kombinera min styrketräning med yoga (och en massa andra kul pass) på ett och samma ställe. Å andra sidan har jag inga problem med att styrketräna här hemma. Får se var jag landar någonstans. Det lutar åt att återgå till Filborna Arena där jag hade medlemskap för en del år sen. Där finns det jag vill ha och behöver. Plus lite till. Då avslutade jag det då jag inte tyckte jag utnyttjade det tillräckligt mycket i och med mitt varannan-vecka-liv men nu när barnen är större och båda är i skolan så kan jag träna när dom är där på mina fridagar mitt i veckan och på helgen finns ju J hemma. De barntomma veckorna har jag en hel del tid att slå ihjäl nu när J hårdsatsar på fotbollen. Inget ont om min älskade Vargen men det är rätt trevligt att träffa folk och inte bara vara hemma alltid. 🙂

 

Hur som helst så tänker jag fortsätta med min träning på ett eller annat sätt. Jag är mitt uppe i två olika yoga-utmaningar och idag startade jag upp veckan och den här måndagen med ett vinyasa-flöde inne på Yogobe med Milla Floryd. Det var minsann rätt svettigt trots att det bara varade 20 minuter. Det behöver som sagt inte vara i flera timmar när det handlar om yoga. Det har jag sällan varken tid eller lust till, då är det bättre att göra mindre än att inte göra något alls tänker jag.

Nu blir det till att greja lite här hemma innan det är dax att köra till jobb för ett kvällspass.  Ha en fantastisk måndag! ❤

wpid-9241c584766c318a3e136f18dbd42063.jpg

 

Snart är det snart allvar igen. 

Sista veckan på rehaben. Nästa vecka börjar ”allvaret” igen. För att hålla i mitt jobb som undersköterska i äldreomsorgen måste jag träna och tillsammans med sjukgymnasten har jag nu fått ihop ett program av styrkeövningar. Jag kan dessutom återkomma till henne när jag vill om det skulle bli något problem. Det känn bra.

Tanken är att jag dagligen ska promenera minst 30 minuter. Det ska vara min dagliga lägsta nivå av rörelse utanför jobb. Utöver det har jag som sagt fått ett program och ideér till övningar för min överkropp/mage (kärnan i kroppen) som jag ska köra två gånger i veckan. På det min yoga 2-3 gånger i veckan. Allt för att öka min smärttålighet och ge kroppen alla de andra fördelarna med rörelse och motion. En viss eftersmärta får jag ha men jag ska inte bli utslagen dagen efter. Och framför allt ska jag inte känna det dagen därpå. Det kommer att bli en träning i sig. Jag måste hela tiden lyssna på kroppen. Det jag tåler ena gången jag tränar, fixar jag kanske inte nästa. Misstänker att jag kommer göra några vurpor på vägen. Under åtta veckor har jag befunnit mig i en ”skyddad verkstad” där jag hela tiden har haft människor som har det som jag med kronisk värk och ett team av specialister på smärta att luta mig mot, nästa vecka ska jag flyga solo igen.

Jag måste även tillåta mig själv att vila. Prestationstrollet får inte ta över. Har jag överjävligt ont en dag så är det OKEJ att vila. (Det var här sjukgymnasten spände ögonen i mig. Jag tror hon lärt känna mig…) Från all typ av träning. En dag. Till och med två. Sen ska jag plocka upp promenaden igen. Dela upp halvtimmen på två kanske. Eller tre om det så krävs men ut ska jag. För det finns så ofantligt många fördelar med rörelse. För även om jag har ont under tiden så gör träning/promenad så mycket annat bra i kroppen. Och det är ju ”bara” smärta. Det handlar om den där berömda balansen. Och en tillåtande inställning till min kropp. Vad jag däremot INTE ska vila ifrån är mina avslappningsövningar. Dom ska jag göra varje dag. Dom ska tillslut bli lika självklara som att borsta tänderna.

Det har nu börjat gro en nervositet i magtrakten som jag aldrig känt innan. Det är så mycket som ska falla på plats när jag börjar jobba igen. Visserligen ska jag börja på 75% och vara sjukskriven de andra 25% men ändå? Jag ska ”hinna” träna, öva avslappning och promenera. Utan att jag hamnar i en ond spiral. De barntomma veckorna är det väl inga problem. J tränar så pass mycket fotboll så jag har gott om tid både mitt i veckorna och på helgen (trots att jag jobbar) men när barnen är hemma blir det klurigare. Jag vet med mig att jag lätt prioriterar bort mitt till förmån för läxor och andra vardagsbestyr. Jag kan dessutom känns mig dum som tränar här hemma i köket när till exempel J sitter i soffan inne i tv-rummet. Vilket är döfånigt men likväl. Lägg på tröttheten så.. Nåja.. Som sagt. Jag börjar på 75% vilket är en stor skillnad för mig som alltid jobbat 100% eller mer.

Nu gäller det bara att jag inte försöker hinna lika mycket på jobb som innan. Då bränner jag ut mig själv innan jag hinner ropa ”Marabou!”Men igen. En sak i taget. Det är nästa vecka. Jag ska inte oroa mig för saker som jag just här och nu ändå inte kan påverka. Det är att slå an på stressnerven helt i onödan.

Och mitt i allt det här så längtar jag tillbaka till jobb. Jag gillar ju att vara undersköterska. Något jag glömde helt i vintras. Då var jag så innerligt trött på allt slit och stress. Under de här åtta veckorna har jag fått tillbaka lusten till mitt jobb. Att känna längtan är bra. Samtidigt… Så har jag än en gång på allvar börjat fundera på att göra annat. Att utbilda mig. Vi får se hur det går… Det är som sagt mycket som ska falla på plats…

Ha en fin tisdag! ❤

 

Fibromyalgi & styrketräning. 

Jag är ju så skapt att jag måste ”känna” att jag tränar. Det ska vara ”lönt” att byta om. Så ni kan ju säkert gissa hur kul jag tyckt det varit när alla på smärtteamet upprepat om och om igen; LÅNGSAMT!! Tillåta mig att dö av tristess. Typ. Men alla är överens om att träning är bra och uppmuntrar oss till att röra oss dagligen. Rörelse i balans (visst låter det fint?) lindrar smärtan i det långa loppet. Lite förenklat innebär det att man  vid träning dels frigör kroppens egna ”morfin” vid träning och att man dels man ökar nivån på kroppens egna smärtbroms-hormon Seretonin. Fiffigt va? Detta kan man dra nytta av när man har fibromyalgi. Något man idag VET att det beror på att man har överkänsliga smärtceller. Något långt ifrån alla läkare har koll på idag. Tyvärr. Men jag har haft tur att möta folk som kan det här och som möter mig här där jag är just nu.

När jag fick diagnosen deppade jag ihop en del. Man läser ju om dom som knaprar piller och ligger utslagna alltid. Ska jag hamna där? Men allt eftersom har jag fått på mig ett par mer nyanserade brillor. Det finns olika sorters grader av fibro. Nästan lika många som det finns människor med diagnosen verkar det som. Och jag har en mildare variant. Som väl är. Den är skitjobbig när den slår ut mig och frestar duktigt på humöret när den biter tag men jag klarar mig utan mediciner och står och går utan större problem. Mitt jobb är en fråga jag måste ta tag i men det skjuter jag på framtiden ett tag till. En sak i taget.

Hur som helst, träning var det ju. Jag har sen ett gäng veckor tillbaka haft som mål att promenera 30 minuter om dagen sex dagar i veckan. Tempot är mindre viktigt. Men tiden är. En gång av de här sex har jag haft mina bungypump-stavar med mig. På det har jag långsamt börjat med nybörjarpass på Yogobe ett par gånger i veckan och ett yin yoga pass. Det har jag ”tid” med nu när jag går på smärtskola så jag passar på att utnyttja tiden så mycket jag bara kan. Nu har jag långsamt börjat öka mina promenader. Inte tiden. Men farten. Har även lagt in en intervall-promenad. Yogan blir jag långsamt starkare i så det faller sig liksom naturligt med ökningen där. Och någonstans där har jag börjat sikta mot att börja styrketräna. På riktigt. Bli starkare än min fibro.

Jag lyfte det idag när jag hade enskilt möte med min sjukgymnast. Hon tyckte det var en alldeles fantastisk idé! Och hämtade en snodd…

Jomensåatt… *skrattar gott* Och mitt ego som liksom inte tycker det är lönt att mysträna höll ju på att gå av på mitten. Men jag vet. Det är babysteps som gäller. Lika långsamt som jag trappar upp promenaderna börjar jag nu på noll med styrkan. Min sjukgymnast var helt med på mitt mål eftersom hon ser under våra gemensamma träningar i gruppen att jag vill och fixar mer. Så nu ska jag och min snodd träna biceps och axelrodd här hemma två gånger i veckan. Yeah! Här ska matas kanoner! Eller något. *asg* Nä. Men allvarligt? Det är rackarns kul det här. Och jag känner ju att kroppen, om än under viss protest, svarar på min träning. Jag har ont idag. Men det är hanterbart. Och det är så jag vill ha det.

Ha en fin kväll!