Man vet att man är en aning nördig….

…när man skalar rotfrukter till kvällsmaten, tittar ner på allt skal i vasken och tänker att; Det här blir ju fantastisk bokashi-dunder till rabatterna i vår! 😆 

Och igen; Det ÄR en väldigt tillfredställande känsla att veta att all mat jag bär hem från affären (eller det jag senare i år odlar & skördar) stannar här hemma och kommer till nytta ute i vår täppa. Det är nördigt, jag vet men det bjuder jag på. Jag skulle vilja påstå att bokashi, kompost och grönsaksodling i största allmänhet är den sundaste ”matfixering” jag någonsin haft. 😉

Ha en fin söndag! ❤

Att aldrig vara nöjd..

Det här inlägget har jag gått och haft på tungan men liksom inte kunnat sätta orden rätt. Men så de senaste veckorna så har det hänt flera olika, i sig helt separata händelser, men som tillsammans blivit en helhet. Som jag när jag var hos psykologen och satte ord på något som jag inte riktigt insett innan, eller egentligen, helt ärligt? Så har jag framför allt inte velat att erkänna det för mig själv (min mor har sett det länge…) men när jag satte ord på känslan och tanken och psykologen utbrast med höjda ögonbryn;

”Jaha… Det har alltså varit så pass?”

så insåg jag det som jag länge varit inne och tassat runt på när det kommer till min egna resa;

DET ÄR OKEJ ATT VARA NÖJD!

När jag för någon dag sen dessutom läste ett inlägg från en före detta deltagare av Biggest Loser på Instagram där hon berättade hur hon aldrig liksom var nöjda oavsett hur bra resultat hon gjorde (tappade över 40 kilo på fyra månader och hon var ändå inte nöjd…) så var det som om den där sista bråkiga biten föll på plats. Precis så var ju jag.

Jag har, som ni mer eller mindre vet numera, i många långa månader pressat mig själv. Hela tiden strävat vidare, aldrig stannat upp här och nu och reflekterat över var jag är och vad jag är. Jag har hela tiden svingat den hårdaste och vassaste piskan, det fanns inget som jag kunde göra som jag kunde stanna upp och njuta av. Jag var inne på det i intervjun på Livskick, det spelade ingen roll hur fort jag sprang, hur många kilo jag gick ner eller hur bra undersköterska/mamma/partner jag än var, så var jag aldrig, med betoning på ALDRIG, nöjd.

Och det är ju för jävla sorgligt. Jag ser på bilderna på mig själv för en sisådär tre, fyra år sen och ser till ytan en kvinna som ser både fräsch och glad ut men jag vet.. Jag vet att ungefär då började jag skada mig själv för att jag trots att jag gjorde ”allt rätt” ändå inte var tillräckligt lyckad som ”alla andra”. (Läs; gick inte ner i vikt tillräckligt mycket tillräckligt fort...) Lederna började gnissla (oj som dom gnisslade..) men jag pressade på. Vilade ett par veckor men körde sen på igen. Jag struntade i att banta någon månad eller så men.. eftersom jag kände mig så vilse utan att ha ett ”mål” eller ännu hellre; ett syfte så hoppade jag på en diet igen. Det spelade ingen roll om det var LCHF eller Viktväktarna eller GI så.. och nu kommer det, så var jag nästan som berusad, ja lite hög på att jag ”äntligen” bestämt mig och tag tag i det. Det var en kick utan dess like. Nästan som i trance satt jag och skrev inköpslistor och menyer. Lite hög kunde jag sen gå på Maxi och lägga ”rätt mat” i kundvagnen. Och när det väl var ”måndag” då jävlar! Då var jag tillbaka i min identitet. Detta kunde jag! Banta var, är, jag expert på. Eller tja.. Expert är ju att ta i, för det tog en månad eller två sen rasade jag.. Och ytterligare en månad senare så var jag ”på banan” igen… Och så snurrade det. Kicken och ruset av att vara ”rätt” slog liksom allt. det var värt allt självhat. Och i samma stund som jag satte ord på det hos psykologen så slog insikten ner i mig som en blixt från en klar himmel. Jag hade slutat röka och dricka bara för att ersätta de beroendena med ett annat beroende. Ett beroende så sammanflätat med min dåliga självkänsla att jag var tvungen att drabbas av fibromyalgi och utmattningssyndrom innan jag fick kraft och framför allt hjälp, med att bryta den nedåtgående spiralen. ”Hade du inte ”fått” fibromyalgi så hade du gått rakt i väggen” fick jag höra. Och så här i efterhand så är inser jag att jag var på väg dit. Med stilpoäng.

Jag var på rätt tid och rätt plats och fick därför chansen att gå MMS-rehab och tog den. Jag har tidigare sagt att jag trots fibromyalgi mellan varven är ett litet helvete att leva med, så har den varit min räddning. Tack vare att jag kom till rätt läkare i rätt tid och fick rätt diagnos kunde jag om-orientera mig, ge mig själv en ny chans och och hitta tillbaka till den jag en gång var. Den jag var innan jag trasades sönder och tappade greppet om det som egentligen spelar någon roll för mig och det som gör mig genuint tillfreds. Och NÖJD. För det är just det jag tillåter mig själv att vara nu;

NÖJD.

Ett ord som kanske klassas som beige och ”Svensson” men för mig är just känslan av att vara nöjd räddningen och det som är avgörande för den berömda BALANSEN. När jag tillåter mig att vara nöjd, vilar jag och hämtar kraft för att ta mig vidare. Om jag VILL ta mig vidare. För det är inte heller ett måste längre. Ordet förnöjsam har i många öron en liten negativ klang men för mig är det snarare ett positivt ord; jag tillåter mig att vara nöjd med det jag har och inte tvungen att kräva mer. Missförstå mig rätt; Jag vill fortfarande mer. Jag vill vidare. Men det är inte allt. Det får inte ske på bekostnad av min kropp. Min kropp är det viktigaste (bortsett barnen men ni fattar vad jag menar...) jag har. Och den är fantastisk. Precis som den är just nu. Visst kan den bli starkare. Jag vill den ska bli starkare. Men tack vare yogan så har jag landat i att den är precis lika bra oavsett. Jag behöver inte hålla den på en särskild diet eller träna efter ett särskilt schema. Jag lyssnar och rättar mig efter hur den mår. Idag behövde den vila. Jag åkte till jobb och körde ett lätt pass yoga tillsammans med mina kollegor ledd av en fantastisk yogalärare men det var det. Lusten styrde. Imorgon hade jag planerat att styrketräna men  eftersom jag ska med barnen och bada en hel förmiddag så låter jag väskan med träningskläder stå kvar i hallen. Det är tillräckligt med en hel förmiddags bus i ett äventyrsbad. För fyra år sen hade jag varit misslyckad om jag inte gjorde både och. Och lite till.

Idag är jag klokare. Fibron tvingade mig att tänka om. Jag tillåter mig att vara nöjd. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Jag har fortfarande ont. Ibland är det överjävligt och ibland får jag rätta mig efter det men jag tillåter inte att det tar över. Jag tycker synd om mig, riktigt rullar mig av självömkan men sen får det vara. Ful-trollen finns där än, dom sticker fram sina trynen då och då och viskar att jag är både fet och ful men jag sparkar bort dom igen. Varken fibron eller min ätstörning får styra. För jag har tagit tillbaka min självkänsla. Jag ler oftare, sätter mindre prestige i det jag gör, andas djupare och mer tillåtande. Det ger mig mer energi och mindre smärta. Jag har slutat knarka kickar i att duga. Jag duger. Punkt.

Ha en fin kväll! ❤

767b932a65d9eb9be292709d118704f7

Det gror i mina vintersådder!

Tänk så fånigt lycklig man kan bli över ett något som naturen gör ständigt och jämnt? 😛 Men det är lika stor grej varje gång det händer hos mig. Och när det kommer till vintersådder så är jag faktiskt en riktig novis. Jag har bara gjort det någon vår och det var en del år sedan. Men det var med hyfsat gott resultat.  

 

Vad som är riktigt nytt för mig och som jag har gjort efter inspiration inne på Instagram är att jag vintersått anueller, sommarblommor. Och det verkar funka för solrosen har börjat att gro den med. Fräckt! Och ett sätt att spara på platsen här inne. Nu väntar jag bara på att resterande ska gro. Det ser ut som att det börjat att gro i byttan med röd rudbeckia. Men i lådan med pampasgräs och vit rudbeckia är det än så länge bara jord. Spänningen är olidlig… 😉  
Krokusen däremot blommar så sött. Jag har på tok för lite krokus i täppan. Ja på tok för lite lökväxter överhuvudtaget. Jag gillade dom inte förr. Varför vet jag inte. Nu blir jag riktigt glad och tycker det är himla kärt med de allra första blommorna på våren. Får ändra på detta till hösten.  

Nej.. nu ska bege mig till skogen för en promenad. Det blev både godis och lite goda ostar med kex igår som J hade fixat till oss. Jobbar ikväll och tidigt imorgon bitti. Så vi hade ”vår” påsk igår. Och det var mumsigt värre men det känns lite i kroppen idag. (Sambandet vita kolhydrater och nivån på smärtan blir allt tydligare…) Dock håller jag mig till promenad. Jag saknar (!) att köra ett tyngre yogapass eller styrketräning men hostan och snuvan har bitit sig kvar så jag har bestämt mig för att hålla mig lugn tills på måndag. Bättre att bli frisk än att förlänga skiten genom att vara dumt envis. Jag är som sagt knappast någon elitmotionär. Jag tränar för min hälsa och för att det är kul. En veckas uppehåll är inget i det stora hela. Känns så skönt att äntligen ha släppt den stressen runt min träning. Nu går mitt välmående först. Inte vad jag ”borde” göra för att ”duga”. Det är sann frihet. ❤️

  
Ha en fin påskafton! ❤ 

Att unna mig välmående. 

Nu är de så längesedan jag vägde mig att jag inte minns när det var sist. Jag minns rätt väl vad jag vägde men siffran i sig har förlorat det då laddade värdet. Nu är det bara en siffra. Känslan i kroppen är lugnare än på länge men den stora skillnaden sitter i skallen. Den är enorm!  Jag har fortfarande dagar då jag tycker att min kropp är både tjock & ful men de dagar då jag knappt reflekterar alls över min kropp, är numera många fler.

Ibland kan jag ha en sådan där bra dag då jag känner mig stark och snygg och då, av nån okänd anledning, kan jag överväga att väga mig bara för att liksom kolla? Men jag stått emot den impulsen, tagit ett djupt andetag och har vänt ryggen åt vågen. För jag vet att OM jag nu hade vägt mig? Och vågen med stor sannolikhet visat fullständigt fel siffra som inte på något sätt motsvarat det jag känt i kroppen så hade den sköna känslan av att tycka om mig själv försvunnit som en måsskit i dimman. För trots att jag ser exakt likadan ut som innan jag ställde mig på vågen så hade känslan varit rena katastrofen. Så varför förstöra känslan av att tycka om mig själv? Mina jeans passar. Bra. Jag äter grönsaker ofta. Choklad ibland. Det är så min balans ser ut. Min kropp orkar trots fibromyalgi både träna, gräva i trädgården och promenera i skogen. Det räcker ju himla långt. Rent fysiskt så tog dom alla möjliga blodprov när jag var på MMS-rehaben och alla mina värden är toppen. Bortsett från min fibro är jag frisk som en nötkärna. Vad mer kan jag begära?

När jag tänker tillbaka på hur arg, förtvivlad och misslyckad jag känt mig under den långa tid då jag lät vågen ta över och styra mitt människovärde och mående så känner jag lika delar sorg som tacksamhet. Sorg för all tid är tid jag aldrig får tillbaka. Jag kunde gjort så mycket annat istället för att skada mig själv. Men… Jag känner samtidig tacksamhet för utan den tiden med alla de känslorna hade jag inte varit den jag är idag.

Jag har ingen aning om vad jag väger. Högst troligt väger jag för mycket enligt alla möjliga skalor men jag skiter i vilket. Jag har slutat att väga mig och har inte mått så genuint bra som jag gör nu på väldigt många år.

Var rädda om er. Det finns bara en av dig. ❤

72f20b627447838ab5605ca8738969ff

Ibland….

…är det så här.   

Och jag jobbar intensivt med att förlika mig med att det är ok att inte vara på topp jämnt. Inte ens lite till hälften. 

Kärlek. ❤️
 

Det är helt enkelt lite väl mycket nu. Oro för barnen. Försäkringskassan som strular. Hjärnspöken som spökar. Men… Imorgon är en ny dag. Tills dess roar jag mig med Game of Thrones… Denna serie som jag får erkänna jag är totalt och hjälplöst fast i… 

 

Om fibro & bantarhjärna. Intervju på Livskick.

För ett gäng veckor sen fick jag förfrågan om att vara med i en intervju på Livskick om min fibromyalgi och mitt förhållande till mat och träning. Efter en stunds övervägande tackade jag ja.  (Klicka på bilden så kommer ni till Livskick & intervjun.)

Klicka på bilden så kommer ni till intervjun.

 

Det var inte helt självklart. För jag är kluven. Jag vill ruska om andra kvinnor som pressar, bantar och jagar så mycket så att dom stannar upp och tänker efter. Samtidigt… Så är skammen i att jag hamnat i en ätstörning rätt tung. Jag har inte svårt att prata med andra om hur tokigt dom tänker och hur förbaskat bra dom är oavsett vad vågen visar. Men att prata om hur JAG mår, det är en helt annan sak… Till och med inför J har jag svårt att berätta, både när det gäller ätstörningen och fibromyalgin, vilket går stick i stäv med att jag älskar när han tar kommandot en smula och låter mig vila i att han är rädd om mig när jag inte förmår mig att vara det.

2a1a0ea56b6fae5f6a9c91bc4f94691a

Och när det kommer till just fibromyalgi så läser jag dagligen om kvinnor (och män) som inte blir trodda när dom ber om hjälp av vården, arbetsgivare och/eller familj. Fibromyalgi är en komplex sjukdom med så många ansikten och den har i många år klassats lite som en ”slaskdiagnos”. Fast den sen flera år tillbaka har en egen diagnoskod så finns det som sagt ständigt människor som inte trodda.Det är sorgligt. Alltså behöver vi fortsätta prata om den. Upplysa vänner, familj, läkare och alla andra. Ett sätt är genom att intervjuas i Livskick.

851ea59ef75095ed41fec9840b63b4c5

Må så gott idag! ❤

Jag vann. Igen.

Fredag. Klassiska vägdagen. Förra fredagen bad jag Kärleken ta med vågen i bilen när han körde till jobb. Idag har jag gått och tittat på vågen här hemma under en halvtimmes tid. resonerat med mig själv fram och tillbaka. Men! Så vände jag ryggen åt vågen och tog mig en kopp kaffe och frukost.

Jag har inte vägt mig på ett gäng veckor nu. Tre tror jag det är. Ge det ett par veckor till och det är rekord. Jag har ingen aning om vad jag väger. En kvalificerad gissning skulle jag nog kunna göra men inte exakt på hektot. Ett faktum som är lika delar skrämmande som skönt. Jag VET ju hur det gått om jag nu vägt mig idag. Till 99% hade inte vågen visat det jag velat eller tyckt att den skulle visa och hela dagen hade gått åt helvete. Istället för att den goa känslan av styrka och stolthet som jag känt gentemot och över min kropp, så hade jag straffat mig själv. Jag vet om det. Rent logiskt. Och idag vann logiken över hjärnspökena. Det känns fan för jädra gött. Jag vann. Igen. ❤

ab85f384a166e0ab20e863bf587dd431