Inget & mycket på samma gång… 

En del dagar är tyngre på något sätt. Jag har mått bra i själen rätt länge nu men den här veckan har varit tung. Både rent praktiskt (körförbud på bilen, avliva Kisen & så att stopp i köksvasken. Både bilen & vasken är åtgärdat nu tack & lov. Sorgen efter Kisen däremot.. nå.. det kommer att ta sin tid.) men även fysiskt då jag haft rätt ont. Jag snurrar lätt ner mig i en negativ spiral. Dumt. Och jag vet vad jag borde göra, vad jag MÅSTE göra men därifrån till att verkligen göra något, det steget kan vara svårt att ta. 


Hur som helst; när jag mår röv går jag ut i trädgården & växthuset. Där ute stängs allt dåligt av och jag bara är. Jag krattar gräsklipp, ordnar med sticklingar av hösthallon & skolar om småplantor. Och huvudet stänger ner, äntligen. Jag blir bara jag, det är befriande. 


Skolade bland annat om mina vintersådda solrosor av sorten ”Teddybear”. En underbar solros som är liten & kompakt. Perfekt att ha som avdelare i köksträdgården, som jag hade förra året eller i krukor med andra sommarblommor. Rekommenderar den varmt! 

Bild från Impecta.se

Har ingen riktigt bra bild på det från förra året (hur jag nu lyckades missa ta kort på det??) men man ser lite gult skimra till i odlingslådan längst till höger i bild. Då fick Teddybear vara avdelare mellan purjolök och gul lök, så snyggt! 

Väl inne mår jag aning bättre. Lite mer i balans. Som alltid efter några timmar i min älskade täppa. ❤

 Hur tänker ni? Mat & Klimat

Idag har jag satt lite vitlök i en kruka här hemma efter att ha läst i en grupp någonstans på Facebook att man på så sätt kan klippa till sig mild ”gräslök” med smak av vitlök. Det vore ju alla tiders! Älskar ju vitlök. Vidare sådde jag även skott av rädisa och spenat. Tanken är att jag ska försöka odla spenaten så att jag kan bli lite självförsörjande på bladgrönt.

Något som känns allt mer angeläget efter att ha sett hur tomt det var i hyllorna på Maxi igår. Det fanns i princip ingen bladgrönt i form av spenat, bladsallad eller ruccola alls. Man kunde köpa isbergssallad men till ett helt horribelt kilopris. Jag fick en lätt overklighetskänsla. Ja jag är bortskämd med att ha mat lätt-tillgängligt, vilket långt ifrån alla människor här i världen är, det är jag väl medveten om men oavsett. Bristen på bland annat bladgrönt beror på snö, kyla och översvämningar i Europa. Även tomater, aubergine och gurka är det brist på. Visst att skördar kan slå fel på grund av nyckfullt väder men i den här skalan? Och när jag var liten (ja… det är runt 30 år sen men ändå…) hade vi rätt ofta snö här i Skåne om vintrarna. Det har vi ytterst sällan nu.

Jag pratade med maken om detta och han håller med. Det känns overkligt och jag får faktiskt lite ont i magen av det här? 😕 Jag menar? Den globala uppvärmningen är ett faktum och ändå så läser jag om världsledare som förnekar detta. Och vad kan JAG göra så här på masknivå? Det känns lätt hopplöst helt ärligt. 😔 Men jag provar att odla mer här hemma i min täppa. Av både blommor och grönsaker. Sen om jag kommer att driva det så långt så jag blir självförsörjande tvivlar jag på. Men jag kan åtminstone vara oberoende av affärernas utbud under ett gäng månader på året och kunna dryga ut grytorna under vintern. Jag kan källsortera ännu noggrannare. Jag odlar skott av olika slag. Jag köper närodlat, svenskt & ekologiskt. Äter mindre kött. På prov kommer jag att testa att odla spenat under lysrören. Ett och annat blad kommer jag säkert att kunna skörda. Det gör förvisso ingen skillnad i det stora sammanhanget men för mig och min känsla gör det. För känslan av att kunna försörja min lilla familj (som verkligen inte är storkonsumenter av grönsaker, jag står väl för ungefär 70% av den totala grönsakskonsumtionen men ändå…) med lite bladgrönt är ju rätt skön.

Hur tänker ni runt det här?

Ha en fin kväll! ❤

Blommig fredag – Månadens bild.

Temat den här fredagen inne hos ”Bland rosor och bladlöss” är; månadens bild. Jag har ingen bild på täppan så här års. Jag är ju knappt där ute. Jag läser om andra som är ute och gnor i täppan så här års, särskilt eftersom vi har det så pass milt som vi faktiskt har det, men där är inte jag. Jag låter täppan vila och smider planer här inne så jag är redo när vårkänslorna kommer på riktigt. I år har jag inte ens dragit igång några sådder inomhus, vilket jag brukar göra. Nä. Dom väntar jag med till i februari. Jag hinner med det jag tänkt och vill ändå.

Däremot har jag en hel del bilder från alla mina promenader och då tar jag den här som jag tog under en promenad runt byn för några helger sedan.

img_1564

Just den här dagen var jag trött och öm så dimman, trots att den var en av orsakerna till att jag hade mer ont, passade mig rätt bra. Hur ont jag än har så försöker jag åtminstone promenera en halvtimme om dagen. Det är mitt huvudmål vad det gäller motion överhuvudtaget så här års. Antalet dagar då jag har mer ont är betydligt fler så då gäller det att skruva ner kraven jag så gärna sätter på mig själv och gilla läget som det så populärt heter. Det är inte helt lätt att inte känna mig sjukt värdelös men samtidigt vet jag att jag oavsett ändå inte kan förändra något och OM jag trotsar värken och kör på ändå? Då blir det överjävligt och då kan jag inte träna något alls på ett par dagar.Det har tagit lite tid men numera anser jag att det är inte värt det. Alltså promenerar jag. Och klappar mig själv på axeln för det.

Hur som helst. Den här dagen var det helt vindstilla var det och alla ljuden blev så där vadderade som dom så ofta blir vid tät dimma. Vilsamt för själen samtidigt som kroppen ändå fick komma ut och röra på sig. När vi kom hem så var både jag och Vargen rätt våta av dimman men väldigt nöjda efter en runda ute i friska luften. Tänk så mycket gott bara en sådan enkel sak som promenad kan göra?

Ha det gott! ❤

Hej då 2016. Hej på dig 2017!

2016 har varit lite av ett ”mellanår”. Det var mycket som skulle hända, planerna var stora och en liten men dock väldigt viktig del av det hände men sen föll resten platt. Tanken var nämligen att vi skulle bygga om garaget till ett rum till, plus göra ett badrum till och få ökad boyta här inne men vi blev nekade bygglov. Och efter det gick liksom luften ur oss en aning. Och nu är det sista dagen på 2016. Tittar jag tillbaka så har det som sagt varit ett lugnt år. Åtminstone på ytan. Inga stora skandaler, ett par bröllop och två underbara ungar som plötsligt blivit ett år äldre.

Jag själv har en gång för alla kastat ut vågen och börjat göra en resa där jag ska hitta balans mellan mat och motion. Ett tillåtande sätt att tänka om mig själv. Den tänker jag fortsätta göra under 2017. Jag fyller 40 nästa år och vad vore väl bättre än att ge mig själv trygghet i mig själv som person i födelsedagspresent?

Trädgården blev ännu viktigare för mig det här året, den kommer att fortsätta vara det 2017. Jag är snart tillbaka som den där passionerade trädgårdsnörden jag en gång var.

Och för att fira detta faktum så beställde jag några påsar frö igår. Jag och Kärleken har inte riktigt samma syn på vad ”några” är i och för sig. Men allt är relativt. 12 påsar frö är väl några? 😉

Några nyårslöften tänker jag inte lägga. Jag tenderar att inte kunna hålla dom och så känner jag mig som världens mest misslyckade person, alltså skippar jag det. Jag har redan infriat en del av det där klassiska löftena som;

  • Sluta röka. Tänker faktiskt inte ens börja igen.
  • Sluta snusa. Se ovan.
  • Motionera mera. Tränar redan flera gånger i veckan.
  • Äta mer balanserat. Jobbar på det. Tror mig ha hittat en gyllene medelväg.
  • Börja banta. Nope. ALDRIG MER banta!

Det här är i och för sig löften jag kan lova att jag kommer att hålla. 😉

Hur som helst. Ikväll jobbar jag. Jag och mannen har firat lite nyår genom att äta en god hotellfrukost inne i stan. När jag kommer hem blir det lite ostbricka. Ingen större drama med andra ord. Kanske. 😉

Jag passar hur som helst på nu på att önska er alla ett riktigt gott nytt år! Vi hörs och ses nästa år! ❤

När smärtan slår på..

Midsommarhelgen är strax över och vi har haft en helg där det varit mycket av både det ena och det andra. Att säga att jag ”unnat mig” vore synd att säga. Snarare vräkt i mig och baksmällan inte nådig.

Just tankar, ångest och känslor om och runt mat/motion är något jag numera inte jobbar dagligen med dock händer det att trollen dyker upp med sina trynen när jag minst anar det men det går allt längre mellan gångerna. En helt avslappnad relation till mat kommer jag däremot nog aldrig få igen, sorgligt nog.

Hur som helst. Vad var det nu jag ville ha ner då? Jo. OM jag nu ”unnar mig” något överhuvudtaget så är det, eller borde vara, något jag mår bra av. Och vad jag mår bra av är inte samma sak som det ni mår bra av. Eller tvärtom. Det är högst individuellt. Vill ni unna er rödvin och choklad? Mår ni bra av det? Kör på! Jag har däremot oändligt långsamt och mycket motvilligt insett att stora mängder av mat som innehåller en stor andel socker och vitt mjöl ökar min smärta. Efter en vecka som innehållit mycket av både kakor, vin och godis mår jag nu för jäkla ruttet i kroppen. Har under en period på ett par månader rättat upp kosten eftersom jag närmade mig tresiffrigt med stormsteg (Kurvig javisst. Tresiffrig? Nej. Och det både av fåfänga och ur ren hälsosynpunkt.) och jag mådde så mycket bättre. Visst gick jag ner i vikt men den stora skillnaden var smärtan; Jag hade ont men på en fullt hanterlig nivå. Så pass att jag faktiskt kände mig frisk! Häftig känsla! Baksidan av detta är tyvärr att värkpåslaget jag nu befinner mig i ännu jävligare på något sätt. Liksom vant mig av vid smärtan.

Nu sitter jag här och funderar på om valen jag gjort under den senaste veckan varit så goda att dom är värda de onda jag har nu? Jag har ställt in en vandring som jag verkligen vill göra med en vän imorgon på grund av smärtan. Var digestivekexen värda det? Jag har haft svårt att sitta still under helgens fest och kalas eftersom det gjort så ont. Var lösgodiset värt det? Fick gå och lägga mig en stund (vilket händer, typ aldrig) igår på grund av smärta och utmattning? Var limpamackorna verkligen värda det?

Ursäkta min dåliga franska men så fan heller det är… Inga kakor, lösgodis och/eller limpamackor är värda detta. Lite choklad eller ett par glas vin ibland gör ingen skillnad men att under en period på flera dagar äta sånt som ”normalt” folk kan äta regelbundet är att be om mer smärta och en ökad trötthet. Det är uppenbart. Igen. Nånstans (tror det var i någon paleo-blogg under min paleoperiod) har jag läst om 80/20-reglen. Och även om jag inte gillar just ordet ”regel” så stämmer den trots allt rätt bra. Äter jag vettigt (tänk den nya uppdaterade tallriksmodellen.) 80% av mina måltider är där utrymme till 20% av annat. Som ett par glas rött och choklad på lördagen. (Eller på en onsdag..)

Det är så lätt att sätta mitt välmående åt sidan när jag borde göra tvärtom. Är jag trött och har mer ont är det så lätt att äta kex, choklad och dylikt istället för att göra tvärtom, vilket vore att ”unna mig” en chans till mindre smärta. Det är så lätt att skita i promenaden eller yogan (vilket jag gjorde igår) för att jag helt enkelt inte orkar fast jag borde ”unna mig” en promenad ute i friska luften då det ger energi på så många plan. Eller åtminstone en skönare trötthet.

För att på något sätt knyta ihop detta spretiga inlägg så har jag unnat mig lite skön träning och lite bättre matval idag. Trots kalas. Var på väg att boka av bodybalance-passet jag bokat in mig på eftersom vi skulle ha kalas för Mini idag men så tänkte jag; Varför det? JAG mår bra av att träna. Så jag körde och tränade med inställningen att kanelbullarna som låg i frysen och ett gäng ”köpe-kakor” som sambon köpte hem efter sin träning funkar för jäkla bra på kalas dom med. Vilket dom gjorde. Åtminstone klagade ingen.

Det var en bra ”unna mig”-grej tyckte jag. Mer av sånt ska jag bli bättre på att unna mig. För det mår jag bäst av.
Ha en fin kväll!

Att aldrig vara nöjd..

Det här inlägget har jag gått och haft på tungan men liksom inte kunnat sätta orden rätt. Men så de senaste veckorna så har det hänt flera olika, i sig helt separata händelser, men som tillsammans blivit en helhet. Som jag när jag var hos psykologen och satte ord på något som jag inte riktigt insett innan, eller egentligen, helt ärligt? Så har jag framför allt inte velat att erkänna det för mig själv (min mor har sett det länge…) men när jag satte ord på känslan och tanken och psykologen utbrast med höjda ögonbryn;

”Jaha… Det har alltså varit så pass?”

så insåg jag det som jag länge varit inne och tassat runt på när det kommer till min egna resa;

DET ÄR OKEJ ATT VARA NÖJD!

När jag för någon dag sen dessutom läste ett inlägg från en före detta deltagare av Biggest Loser på Instagram där hon berättade hur hon aldrig liksom var nöjda oavsett hur bra resultat hon gjorde (tappade över 40 kilo på fyra månader och hon var ändå inte nöjd…) så var det som om den där sista bråkiga biten föll på plats. Precis så var ju jag.

Jag har, som ni mer eller mindre vet numera, i många långa månader pressat mig själv. Hela tiden strävat vidare, aldrig stannat upp här och nu och reflekterat över var jag är och vad jag är. Jag har hela tiden svingat den hårdaste och vassaste piskan, det fanns inget som jag kunde göra som jag kunde stanna upp och njuta av. Jag var inne på det i intervjun på Livskick, det spelade ingen roll hur fort jag sprang, hur många kilo jag gick ner eller hur bra undersköterska/mamma/partner jag än var, så var jag aldrig, med betoning på ALDRIG, nöjd.

Och det är ju för jävla sorgligt. Jag ser på bilderna på mig själv för en sisådär tre, fyra år sen och ser till ytan en kvinna som ser både fräsch och glad ut men jag vet.. Jag vet att ungefär då började jag skada mig själv för att jag trots att jag gjorde ”allt rätt” ändå inte var tillräckligt lyckad som ”alla andra”. (Läs; gick inte ner i vikt tillräckligt mycket tillräckligt fort...) Lederna började gnissla (oj som dom gnisslade..) men jag pressade på. Vilade ett par veckor men körde sen på igen. Jag struntade i att banta någon månad eller så men.. eftersom jag kände mig så vilse utan att ha ett ”mål” eller ännu hellre; ett syfte så hoppade jag på en diet igen. Det spelade ingen roll om det var LCHF eller Viktväktarna eller GI så.. och nu kommer det, så var jag nästan som berusad, ja lite hög på att jag ”äntligen” bestämt mig och tag tag i det. Det var en kick utan dess like. Nästan som i trance satt jag och skrev inköpslistor och menyer. Lite hög kunde jag sen gå på Maxi och lägga ”rätt mat” i kundvagnen. Och när det väl var ”måndag” då jävlar! Då var jag tillbaka i min identitet. Detta kunde jag! Banta var, är, jag expert på. Eller tja.. Expert är ju att ta i, för det tog en månad eller två sen rasade jag.. Och ytterligare en månad senare så var jag ”på banan” igen… Och så snurrade det. Kicken och ruset av att vara ”rätt” slog liksom allt. det var värt allt självhat. Och i samma stund som jag satte ord på det hos psykologen så slog insikten ner i mig som en blixt från en klar himmel. Jag hade slutat röka och dricka bara för att ersätta de beroendena med ett annat beroende. Ett beroende så sammanflätat med min dåliga självkänsla att jag var tvungen att drabbas av fibromyalgi och utmattningssyndrom innan jag fick kraft och framför allt hjälp, med att bryta den nedåtgående spiralen. ”Hade du inte ”fått” fibromyalgi så hade du gått rakt i väggen” fick jag höra. Och så här i efterhand så är inser jag att jag var på väg dit. Med stilpoäng.

Jag var på rätt tid och rätt plats och fick därför chansen att gå MMS-rehab och tog den. Jag har tidigare sagt att jag trots fibromyalgi mellan varven är ett litet helvete att leva med, så har den varit min räddning. Tack vare att jag kom till rätt läkare i rätt tid och fick rätt diagnos kunde jag om-orientera mig, ge mig själv en ny chans och och hitta tillbaka till den jag en gång var. Den jag var innan jag trasades sönder och tappade greppet om det som egentligen spelar någon roll för mig och det som gör mig genuint tillfreds. Och NÖJD. För det är just det jag tillåter mig själv att vara nu;

NÖJD.

Ett ord som kanske klassas som beige och ”Svensson” men för mig är just känslan av att vara nöjd räddningen och det som är avgörande för den berömda BALANSEN. När jag tillåter mig att vara nöjd, vilar jag och hämtar kraft för att ta mig vidare. Om jag VILL ta mig vidare. För det är inte heller ett måste längre. Ordet förnöjsam har i många öron en liten negativ klang men för mig är det snarare ett positivt ord; jag tillåter mig att vara nöjd med det jag har och inte tvungen att kräva mer. Missförstå mig rätt; Jag vill fortfarande mer. Jag vill vidare. Men det är inte allt. Det får inte ske på bekostnad av min kropp. Min kropp är det viktigaste (bortsett barnen men ni fattar vad jag menar...) jag har. Och den är fantastisk. Precis som den är just nu. Visst kan den bli starkare. Jag vill den ska bli starkare. Men tack vare yogan så har jag landat i att den är precis lika bra oavsett. Jag behöver inte hålla den på en särskild diet eller träna efter ett särskilt schema. Jag lyssnar och rättar mig efter hur den mår. Idag behövde den vila. Jag åkte till jobb och körde ett lätt pass yoga tillsammans med mina kollegor ledd av en fantastisk yogalärare men det var det. Lusten styrde. Imorgon hade jag planerat att styrketräna men  eftersom jag ska med barnen och bada en hel förmiddag så låter jag väskan med träningskläder stå kvar i hallen. Det är tillräckligt med en hel förmiddags bus i ett äventyrsbad. För fyra år sen hade jag varit misslyckad om jag inte gjorde både och. Och lite till.

Idag är jag klokare. Fibron tvingade mig att tänka om. Jag tillåter mig att vara nöjd. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Jag har fortfarande ont. Ibland är det överjävligt och ibland får jag rätta mig efter det men jag tillåter inte att det tar över. Jag tycker synd om mig, riktigt rullar mig av självömkan men sen får det vara. Ful-trollen finns där än, dom sticker fram sina trynen då och då och viskar att jag är både fet och ful men jag sparkar bort dom igen. Varken fibron eller min ätstörning får styra. För jag har tagit tillbaka min självkänsla. Jag ler oftare, sätter mindre prestige i det jag gör, andas djupare och mer tillåtande. Det ger mig mer energi och mindre smärta. Jag har slutat knarka kickar i att duga. Jag duger. Punkt.

Ha en fin kväll! ❤

767b932a65d9eb9be292709d118704f7

Måndagstankar…

Antingen man vill det eller ej så blir det måndag. Jag har sällan något emot måndagar. Antingen så jobbar jag sista passet på min helg och är ledig på tisdagen. Eller så har jag varit ledig helgen som gått och är pigg som idag. Jag är fortfarande förkyld förstås men det går på rätt håll, tack och lov. Inte så sugen på att få en karensdag just nu. Idag är det teknikmöte och kvällspass på jobb som gäller. Lång dag med andra ord. 

 
Hur som helst så kände jag för att yoga. Jag upptäckte att jag saknar yogan nu när jag faktiskt yogat regelbundet under några månader men att riva av ett eldigt krigar-pass var det inte tal om så det blev ett mjukt yin yoga-pass på en timme ungefär. Gjorde gott där det skulle; i höfterna. Jag är hyfsat låst i alla ligament och muskler så att jobba med olika höftöppnare och framåtböjningar är som balsam för höften. Jag känner mig för det mesta ”lättare” efter ett sådant pass vilket förklaras inom yogan med att det ofta finns både fysiska och psykiska spänningar i höftpartiet. Spännande tanke tycker jag! 

  
Något annat ”spännande” som jag upptäckte i helgen är sambandet socker = ökad värk. Har aldrig tidigare märkt det men under fredagen och lördagen åt jag både kakor och lösgodis för att igår vakna med en rejäl smärtökning. Nu kan ju smärtökningen delvis bero på min förkylning oxå men det får mig ändå att fundera ett varv. Det är rätt välkänt att många (inte alla!) människor med fibromyalgi mår bättre utan en massa tomma kolhydrater. Och faktum är att jag, utan att fundera så mycket på det, ätit rätt mycket mindre av vitt bröd, pasta och socker under de senaste veckorna. Jag vill ge min kropp mat lagat från grunden och full med bra energi men aktar mig noga för att snöa in på någon som helst diet-inriktning men äter mer grönsaker, grovt bröd och håller chokladet till helgen. Och då choklad i rimlig mängd. Under helgen som varit har det varit mycket av allt. Och ingen motion på grund av förkylningen. Något jag inte har ett dugg ångest över, för det har jag haft vad jag ska, men mer har det helt klart varit. Och jag fick en reaktion som jag begrundade igår. Det är en fascinerande skillnad att finurla runt maten i ett sätt som inte är fördömande  och straffande utan bara objektivt. Så nu svänger jag åt det som är mitt rätta sätt igen. Jag mår bäst av regelbundna måltider, mycket vatten och motion som är kul. 

Som en del i detta bakade jag min älskade filmjölkslimpa, fröknäcke och dammade av en gammal frukostfavorit; 

Overnight Oat

Så här gör ni; 

  • 1 dl gryn
  • 1 dl yoghurt
  • 1 dl mjölk
  • 3 msk chiafrö
  • 1 krm vaniljpulver

Rör ihop allt i en burk och ställ i kylen över natten. Toppa med valfria bär, frukt och/eller lite frö.   

Riktigt gott och mättande. Hoppas ni haft en bra start på veckan ni med. Var rädda om er! ❤