Romance på Storytel!

Jag har ju till och från haft ljudbokstjänsten StorytelEn tjänst som jag tycker är himla bra men som jag blir för snål för att ha i längden. Den kostar ju trots allt 169 kronor i månaden. Vilket i sig är en strunt summa med tanke på mängden böcker som är tillgängliga. Dessutom springer jag inte ner dörrarna på krogen. Eller köper onödigt många skor. Möjligen kan jag lastas för att köpa onödigt många olika sorters frö om man ska tro min make men på det örat lyssnar vi ju inte… 😉
Hur som helst… När jag inte har Storytel så saknar jag Storytel. Framför allt under mina promenader. Ni vet.. ”Man saknar inte kon förrän båset är tomt..” 😉 Jag har provat andra ljudbokstjänster så som Nextory (har tre typer av abonnemang som innehåller olika mängd böcker från 99 kr till 249 kr/månad) och Bookbeat (169kr/mån) men jag personligen gillar Storytel mest. Mycket för att jag faktiskt lätt kan växla mellan ljudbok och e-bok och att mina barn oxå kan lyssna på böcker samtidigt. När jag öppnar min spelare så kommer nämligen en fråga om jag vill fortsätta att lyssna på tex Alfons Åberg? Och det vill jag sällan.. 😉 Jag fortsätter hellre på min deckare. Eller som jag upptäckte igår; en romancebok.

img_2375
Ni förstår beslutsångesten va?? 

Utbudet av romance i Storytel är nämligen enormt! Jag blev som en unge i en leksaksaffär när jag gick igenom alla befintliga böcker. Var ska jag börja liksom? Där finns allt från historisk till contemporary romance. Många i både ljudbok och e-boksformat. Vilket ju är helt lysande! Dessutom finns nästan alla de böcker jag inte hittat på biblioteket på Storytel. Med andra ord är Storytel ett riktigt bra komplement. Jag ska tillägga att man kan både lyssna på ljudböcker och läsa e-böcker via hemsidan på biblioteket. Men än så länge är man rätt låst till att göra det hemma på via deras hemsida och datorn eller surfplatta. Det går inte att lägga en bok i offline-läge vilket kan innebära en påfrestning av mängden surf man har på sitt telefonabonnemang. Men det går. Och det är gratis, vilket är en stor fördel.

När det gäller böcker är jag inte den typen av bokmal som behöver ha alla böcker jag läst i en bokhylla. Det är faktiskt så krasst att det inte ens finns en bokhylla i vårt hem just nu. Har inte haft någon riktigt bokhylla på väldigt många år när jag tänker efter. Undrar varför? Jag har ju alltid älskat böcker? När jag var gift fanns det en bokhylla men knappast någon som liksom ”fick” ta en självklar plats. Sen blev jag ensamstående och läsningen gick på sparlåga. Men jag har ändå samlat på mig en del trädgårdsböcker genom åren då jag inte helt förvånande ”odlar” en liten förkärlek för trädgårdsböcker. Men numera köper jag köper sällan någon bok alls. Dock köpte jag en bok på årets bokrea faktiskt. Men det var ingen trädgårdsbok. Det var en vegetarisk kokbok. Mera vego! Så bra bok! Den har en given plats på vår lilla kokbokshylla i köket. En kokbokshylla som numera är helt rensad från olika dietkokböcker. Befriande! Men i övrigt så köper jag i princip inte några böcker just för att jag inte har en bra plats till dom. Men det kommer i framtiden för vi ska ju bygga ut och då blir det  högst troligt plats för både en och två bokhyllor med tillhörande mysig fåtölj, en mjuk filt och lampa. Det ser jag fram emot. ❤

a14a2f68667b379d68ec33b6d2c36a3a
Någon dag så… ❤

 

Men tills dess så nöjer jag mig bara med ljudböcker och att låna böcker på biblioteket. Vilket verkligen inte är ”bara” det. Men nu gäller det bara att kunna välja VAD jag ska läsa/lyssna på? Tillslut föll valet på denna;

img_2374
Klicka på bilden så kommer ni till boken inne på Storytel.

Nu ska jag fortsätta vila och hämta mig från ett sällan skådat värkpåslag. Så pass att jag för första gången på länge faktiskt fått stanna hemma från jobb. Jag försöker att inte se det som ett nederlag men nog svider det. Om inte annat i plånboken när karensen dras. Men men.. Det är bara att gilla läget under värmefilten. Om inte annat så kan jag ju lyssna på en ljudbok. 😉

Ha en fin dag! ❤

Blommig fredag – Månadens bild.

Temat den här fredagen inne hos ”Bland rosor och bladlöss” är; månadens bild. Jag har ingen bild på täppan så här års. Jag är ju knappt där ute. Jag läser om andra som är ute och gnor i täppan så här års, särskilt eftersom vi har det så pass milt som vi faktiskt har det, men där är inte jag. Jag låter täppan vila och smider planer här inne så jag är redo när vårkänslorna kommer på riktigt. I år har jag inte ens dragit igång några sådder inomhus, vilket jag brukar göra. Nä. Dom väntar jag med till i februari. Jag hinner med det jag tänkt och vill ändå.

Däremot har jag en hel del bilder från alla mina promenader och då tar jag den här som jag tog under en promenad runt byn för några helger sedan.

img_1564

Just den här dagen var jag trött och öm så dimman, trots att den var en av orsakerna till att jag hade mer ont, passade mig rätt bra. Hur ont jag än har så försöker jag åtminstone promenera en halvtimme om dagen. Det är mitt huvudmål vad det gäller motion överhuvudtaget så här års. Antalet dagar då jag har mer ont är betydligt fler så då gäller det att skruva ner kraven jag så gärna sätter på mig själv och gilla läget som det så populärt heter. Det är inte helt lätt att inte känna mig sjukt värdelös men samtidigt vet jag att jag oavsett ändå inte kan förändra något och OM jag trotsar värken och kör på ändå? Då blir det överjävligt och då kan jag inte träna något alls på ett par dagar.Det har tagit lite tid men numera anser jag att det är inte värt det. Alltså promenerar jag. Och klappar mig själv på axeln för det.

Hur som helst. Den här dagen var det helt vindstilla var det och alla ljuden blev så där vadderade som dom så ofta blir vid tät dimma. Vilsamt för själen samtidigt som kroppen ändå fick komma ut och röra på sig. När vi kom hem så var både jag och Vargen rätt våta av dimman men väldigt nöjda efter en runda ute i friska luften. Tänk så mycket gott bara en sådan enkel sak som promenad kan göra?

Ha det gott! ❤

När smärtan slår på..

Midsommarhelgen är strax över och vi har haft en helg där det varit mycket av både det ena och det andra. Att säga att jag ”unnat mig” vore synd att säga. Snarare vräkt i mig och baksmällan inte nådig.

Just tankar, ångest och känslor om och runt mat/motion är något jag numera inte jobbar dagligen med dock händer det att trollen dyker upp med sina trynen när jag minst anar det men det går allt längre mellan gångerna. En helt avslappnad relation till mat kommer jag däremot nog aldrig få igen, sorgligt nog.

Hur som helst. Vad var det nu jag ville ha ner då? Jo. OM jag nu ”unnar mig” något överhuvudtaget så är det, eller borde vara, något jag mår bra av. Och vad jag mår bra av är inte samma sak som det ni mår bra av. Eller tvärtom. Det är högst individuellt. Vill ni unna er rödvin och choklad? Mår ni bra av det? Kör på! Jag har däremot oändligt långsamt och mycket motvilligt insett att stora mängder av mat som innehåller en stor andel socker och vitt mjöl ökar min smärta. Efter en vecka som innehållit mycket av både kakor, vin och godis mår jag nu för jäkla ruttet i kroppen. Har under en period på ett par månader rättat upp kosten eftersom jag närmade mig tresiffrigt med stormsteg (Kurvig javisst. Tresiffrig? Nej. Och det både av fåfänga och ur ren hälsosynpunkt.) och jag mådde så mycket bättre. Visst gick jag ner i vikt men den stora skillnaden var smärtan; Jag hade ont men på en fullt hanterlig nivå. Så pass att jag faktiskt kände mig frisk! Häftig känsla! Baksidan av detta är tyvärr att värkpåslaget jag nu befinner mig i ännu jävligare på något sätt. Liksom vant mig av vid smärtan.

Nu sitter jag här och funderar på om valen jag gjort under den senaste veckan varit så goda att dom är värda de onda jag har nu? Jag har ställt in en vandring som jag verkligen vill göra med en vän imorgon på grund av smärtan. Var digestivekexen värda det? Jag har haft svårt att sitta still under helgens fest och kalas eftersom det gjort så ont. Var lösgodiset värt det? Fick gå och lägga mig en stund (vilket händer, typ aldrig) igår på grund av smärta och utmattning? Var limpamackorna verkligen värda det?

Ursäkta min dåliga franska men så fan heller det är… Inga kakor, lösgodis och/eller limpamackor är värda detta. Lite choklad eller ett par glas vin ibland gör ingen skillnad men att under en period på flera dagar äta sånt som ”normalt” folk kan äta regelbundet är att be om mer smärta och en ökad trötthet. Det är uppenbart. Igen. Nånstans (tror det var i någon paleo-blogg under min paleoperiod) har jag läst om 80/20-reglen. Och även om jag inte gillar just ordet ”regel” så stämmer den trots allt rätt bra. Äter jag vettigt (tänk den nya uppdaterade tallriksmodellen.) 80% av mina måltider är där utrymme till 20% av annat. Som ett par glas rött och choklad på lördagen. (Eller på en onsdag..)

Det är så lätt att sätta mitt välmående åt sidan när jag borde göra tvärtom. Är jag trött och har mer ont är det så lätt att äta kex, choklad och dylikt istället för att göra tvärtom, vilket vore att ”unna mig” en chans till mindre smärta. Det är så lätt att skita i promenaden eller yogan (vilket jag gjorde igår) för att jag helt enkelt inte orkar fast jag borde ”unna mig” en promenad ute i friska luften då det ger energi på så många plan. Eller åtminstone en skönare trötthet.

För att på något sätt knyta ihop detta spretiga inlägg så har jag unnat mig lite skön träning och lite bättre matval idag. Trots kalas. Var på väg att boka av bodybalance-passet jag bokat in mig på eftersom vi skulle ha kalas för Mini idag men så tänkte jag; Varför det? JAG mår bra av att träna. Så jag körde och tränade med inställningen att kanelbullarna som låg i frysen och ett gäng ”köpe-kakor” som sambon köpte hem efter sin träning funkar för jäkla bra på kalas dom med. Vilket dom gjorde. Åtminstone klagade ingen.

Det var en bra ”unna mig”-grej tyckte jag. Mer av sånt ska jag bli bättre på att unna mig. För det mår jag bäst av.
Ha en fin kväll!

Semester & yoga-mål! 

Första dagen på semestern idag. Har som mål att inte försöka hinna med en jävla massa. Ta de ”chill” som ungarna säger. Vi får väl se hur det går? Men ett litet motionsmål vill jag ha (märk väl; jag måste inte. Jag har semester och mer ledig tid. Jag älskar att röra på mig. Men jag måste inte!) under mina tre veckor. Något lustfyllt. Något lagom. Något som funkar även om fibron slår på. = Yoga. Så klart. Vad annars? Vad kan vara lagom då? Något som inte triggar prestationsprinsessan inom mig? En kvart. 15 minuter. Om dagen i 21 dagar. Det vill jag göra. Och jag ska försöka hålla er uppdaterade! 
Idag börjar jag med ett enkelt flöde av solhälsningar som Yogobe bjuder på. Här är videon; 
<a href=”https://www.youtube.com/watch?v=dhKhckeQGKw&amp;feature=share”>https://www.youtube.com/watch?v=dhKhckeQGKw&amp;feature=share</a&gt;

Ha en fin måndag! ❤️

Att aldrig vara nöjd..

Det här inlägget har jag gått och haft på tungan men liksom inte kunnat sätta orden rätt. Men så de senaste veckorna så har det hänt flera olika, i sig helt separata händelser, men som tillsammans blivit en helhet. Som jag när jag var hos psykologen och satte ord på något som jag inte riktigt insett innan, eller egentligen, helt ärligt? Så har jag framför allt inte velat att erkänna det för mig själv (min mor har sett det länge…) men när jag satte ord på känslan och tanken och psykologen utbrast med höjda ögonbryn;

”Jaha… Det har alltså varit så pass?”

så insåg jag det som jag länge varit inne och tassat runt på när det kommer till min egna resa;

DET ÄR OKEJ ATT VARA NÖJD!

När jag för någon dag sen dessutom läste ett inlägg från en före detta deltagare av Biggest Loser på Instagram där hon berättade hur hon aldrig liksom var nöjda oavsett hur bra resultat hon gjorde (tappade över 40 kilo på fyra månader och hon var ändå inte nöjd…) så var det som om den där sista bråkiga biten föll på plats. Precis så var ju jag.

Jag har, som ni mer eller mindre vet numera, i många långa månader pressat mig själv. Hela tiden strävat vidare, aldrig stannat upp här och nu och reflekterat över var jag är och vad jag är. Jag har hela tiden svingat den hårdaste och vassaste piskan, det fanns inget som jag kunde göra som jag kunde stanna upp och njuta av. Jag var inne på det i intervjun på Livskick, det spelade ingen roll hur fort jag sprang, hur många kilo jag gick ner eller hur bra undersköterska/mamma/partner jag än var, så var jag aldrig, med betoning på ALDRIG, nöjd.

Och det är ju för jävla sorgligt. Jag ser på bilderna på mig själv för en sisådär tre, fyra år sen och ser till ytan en kvinna som ser både fräsch och glad ut men jag vet.. Jag vet att ungefär då började jag skada mig själv för att jag trots att jag gjorde ”allt rätt” ändå inte var tillräckligt lyckad som ”alla andra”. (Läs; gick inte ner i vikt tillräckligt mycket tillräckligt fort...) Lederna började gnissla (oj som dom gnisslade..) men jag pressade på. Vilade ett par veckor men körde sen på igen. Jag struntade i att banta någon månad eller så men.. eftersom jag kände mig så vilse utan att ha ett ”mål” eller ännu hellre; ett syfte så hoppade jag på en diet igen. Det spelade ingen roll om det var LCHF eller Viktväktarna eller GI så.. och nu kommer det, så var jag nästan som berusad, ja lite hög på att jag ”äntligen” bestämt mig och tag tag i det. Det var en kick utan dess like. Nästan som i trance satt jag och skrev inköpslistor och menyer. Lite hög kunde jag sen gå på Maxi och lägga ”rätt mat” i kundvagnen. Och när det väl var ”måndag” då jävlar! Då var jag tillbaka i min identitet. Detta kunde jag! Banta var, är, jag expert på. Eller tja.. Expert är ju att ta i, för det tog en månad eller två sen rasade jag.. Och ytterligare en månad senare så var jag ”på banan” igen… Och så snurrade det. Kicken och ruset av att vara ”rätt” slog liksom allt. det var värt allt självhat. Och i samma stund som jag satte ord på det hos psykologen så slog insikten ner i mig som en blixt från en klar himmel. Jag hade slutat röka och dricka bara för att ersätta de beroendena med ett annat beroende. Ett beroende så sammanflätat med min dåliga självkänsla att jag var tvungen att drabbas av fibromyalgi och utmattningssyndrom innan jag fick kraft och framför allt hjälp, med att bryta den nedåtgående spiralen. ”Hade du inte ”fått” fibromyalgi så hade du gått rakt i väggen” fick jag höra. Och så här i efterhand så är inser jag att jag var på väg dit. Med stilpoäng.

Jag var på rätt tid och rätt plats och fick därför chansen att gå MMS-rehab och tog den. Jag har tidigare sagt att jag trots fibromyalgi mellan varven är ett litet helvete att leva med, så har den varit min räddning. Tack vare att jag kom till rätt läkare i rätt tid och fick rätt diagnos kunde jag om-orientera mig, ge mig själv en ny chans och och hitta tillbaka till den jag en gång var. Den jag var innan jag trasades sönder och tappade greppet om det som egentligen spelar någon roll för mig och det som gör mig genuint tillfreds. Och NÖJD. För det är just det jag tillåter mig själv att vara nu;

NÖJD.

Ett ord som kanske klassas som beige och ”Svensson” men för mig är just känslan av att vara nöjd räddningen och det som är avgörande för den berömda BALANSEN. När jag tillåter mig att vara nöjd, vilar jag och hämtar kraft för att ta mig vidare. Om jag VILL ta mig vidare. För det är inte heller ett måste längre. Ordet förnöjsam har i många öron en liten negativ klang men för mig är det snarare ett positivt ord; jag tillåter mig att vara nöjd med det jag har och inte tvungen att kräva mer. Missförstå mig rätt; Jag vill fortfarande mer. Jag vill vidare. Men det är inte allt. Det får inte ske på bekostnad av min kropp. Min kropp är det viktigaste (bortsett barnen men ni fattar vad jag menar...) jag har. Och den är fantastisk. Precis som den är just nu. Visst kan den bli starkare. Jag vill den ska bli starkare. Men tack vare yogan så har jag landat i att den är precis lika bra oavsett. Jag behöver inte hålla den på en särskild diet eller träna efter ett särskilt schema. Jag lyssnar och rättar mig efter hur den mår. Idag behövde den vila. Jag åkte till jobb och körde ett lätt pass yoga tillsammans med mina kollegor ledd av en fantastisk yogalärare men det var det. Lusten styrde. Imorgon hade jag planerat att styrketräna men  eftersom jag ska med barnen och bada en hel förmiddag så låter jag väskan med träningskläder stå kvar i hallen. Det är tillräckligt med en hel förmiddags bus i ett äventyrsbad. För fyra år sen hade jag varit misslyckad om jag inte gjorde både och. Och lite till.

Idag är jag klokare. Fibron tvingade mig att tänka om. Jag tillåter mig att vara nöjd. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Jag har fortfarande ont. Ibland är det överjävligt och ibland får jag rätta mig efter det men jag tillåter inte att det tar över. Jag tycker synd om mig, riktigt rullar mig av självömkan men sen får det vara. Ful-trollen finns där än, dom sticker fram sina trynen då och då och viskar att jag är både fet och ful men jag sparkar bort dom igen. Varken fibron eller min ätstörning får styra. För jag har tagit tillbaka min självkänsla. Jag ler oftare, sätter mindre prestige i det jag gör, andas djupare och mer tillåtande. Det ger mig mer energi och mindre smärta. Jag har slutat knarka kickar i att duga. Jag duger. Punkt.

Ha en fin kväll! ❤

767b932a65d9eb9be292709d118704f7

Man glömmer fort…

I måndags började jag på ett nytt styrketräningsprogram. Det är inget avancerat tvärtom, det är snällt och tillåtande utan att för den sakens skull vara mesigt. Jag är medveten och strävar hela tiden efter att jag måste vara varsam i min träning men för den sakens skull kan jag inte sluta utmana mig en smula. Numera har jag ju ett medlemskap på ett gym med en fantastiskt maskinpark som i sin tur är kopplad till en sida och app där man kan hitta träningsprogram till just de maskinerna. I programmet kan man sen anpassa vikter och antal. Perfekt. Programmet jag hittade är i mångt och mycket ett basprogram för mer eller mindre hela kroppen men en liten lutning över på överkroppen. Och just i överkroppen behöver jag bli starkare. Så.. Sagt och gjort. Jag checkade in på gymmet i måndags, tränade mitt program i lugn och ro för att senare under eftermiddagen på jobb lite bekymrat konstatera att jag hade betydligt mer ont i kroppen än vad jag haft på rätt länge.

Under ett par mikrosekunder fattade jag ingenting sen trillade polletten ner.. Träningen! Jag hade helt enkelt åkt på en rejäl eftervärk av den nya träningen. Frustrerat insåg jag att jag hade sjukt ont, typ över allt och att det kändes som jag hade en influensa på gång. Men nu VET ju jag att det är så fibromyalgi funkar. Jag hade bara glömt det. I flera veckor har jag bortsett från lite då och då mått oförskämt bra. Minimalt med smärta och relativt pigg. Nu blev måndagskvällen på jobb en ren pina. Men jag bet ihop. Jag visste ju varför. Nu gällde det bara att se hur nästa dag blev? När jag vaknade på tisdagsmorgon var jag krispig men fibrosmärtan hade övergått till en molande träningsvärk. Helt okej. På kvällen var jag inbokad på ett yogapass som jag redan fem minuter in i, insåg att jag fick lägga mig på en betydligt lägre nivå än annars. Jag var för trött. Och igår? Blev det aktiv vila hela dagen fram tills det var dax att bowla med kollegorna. (som i sig var en upplevelse… så att säga..)

Det är imponerade hur fort man glömmer. Jag vet ju att det är så här det kan bli när jag tränar. Jag har bara haft flyt ett tag nu. Men trots vetskapen så är det en smula frustrerande. En frustration som jag nu jobbar med att omvandla till en acceptans. Jag ska träna styrka idag igen. Jag måste testa. Jag får backa ännu lite mer på vikterna. Det är inte ett misslyckande, tvärtom! Jag vet att jag mår bättre av träningen. Jag får ont. Men det är ”bara” smärta. Jag går inte sönder. Viss eftersmärta är okej men det är däremot inte okej att jag tränar så jag däckar mig själv. Jag vill inte ge upp riktigt än bara. Det är kul med styrketräning. Jag provar lite till.

Min fibromyalgi är just MIN fibromyalgi. Vad som funkar för mig och min kropp funkar inte för någon annan. Och det som funkar ena dagen kan i nästa vecka visa sig inte funka alls. Det är frustrerande som fasen men jag har slutat att se mig själv som misslyckad. Det är som det är helt enkelt.

Men skulle det nu, mot förmodan,  visa sig att den här formen av styrketräning inte funkar för mig? Att jag inte ökar min smärttålighet och knuffar fram gränsen för vad jag fixar? Då får jag hitta på något annat. Backa, planera om och hitta på något annat. Det finns massor med alternativ. Bara jag är öppen och tillåter mig att vara nyfiken.

Ha en fin torsdag! ❤

Mitt mål, min hälsa.

Att träning och motion är bra för kroppen är ju i sig ingen revolutionerande upptäckt men om man bortser från långsamma promenader och ett och annat yin yoga-pass  så har jag nu inte tränat på ”riktigt” på en dryg vecka. En vecka är ingenting i sammanhanget då jag knappast är en elitmotionär. Men efter snart tre månader med regelbunden yoga och styrketräning så insåg jag igår till min milda förvåning hur pass mycket sämre min fibromyalgi blir? Det är som sagt knappast så att jag suttit eller legat still ändå blir skillnaden rätt markbar. Jag har mer ont och framför allt så har jag blivit rejält mycket stelare. Det är som om kroppen rostat igen lite. Soffpotatisen Veronica är numera beroende av sin träning för att må bra, både fysiskt och mentalt. Det är en cool upptäckt.

Jag har tidigare efter perioder med regelbunden träning märkt att jag blivit rastlös och att en groende ångest har spridit sig i kroppen. Ångesten över att inte göra något, att inte leverera och därmed inte vara bra nog. Rastlösheten har jag nu med men ångesten är borta. Jag har varit sjuk. Punkt. Att ha ångest över det är bara destruktivt. En underbart vilsam insikt. Jag vet numera att jag är ingen lat människa. Tvärtom. Jag är en prestationsjunkie av rang och det, ihop med en del annat så klart, har drivit mig till den jag är idag, med fibro..

Men även om nu det knappast är kul att ha fibromyalgi så är det inte bara negativt. Fibron har lärt mig att köra mitt race, att börja hitta min väg till och för hälsa samtidigt som jag nästan alltid känner att jag duger just så som jag är, här och nu. Drömmen om en slank supertränad kropp är utbytt mot en vision och strävan för och mot en hållbar kropp. Jag har inget egentligt mål med min träning eller sätt att äta, inte mer än att må bra. Vilket i sig faktiskt är det ultimata målet men förr kunde jag känna mig usel om jag inte hade ett klart och tydligt mål med min träning och/eller sätt att äta på. Att ha tydliga mål läser man dagligen om hur himla bra det är att ha och när jag då hela tiden satte upp mål som jag lika ofta misslyckades med att nå hamnade jag i en destruktiv nedbrytande cirkel som inte var hälsosam någonstans.

Jag har insett att jag har lite av en kvicksilvermentalitet som måste få lov att ändra mig, byta bana och sätt för att orka och ha lust att fortsätta. Att ”bara” träna tex styrketräning hade fått mig att dö tråkdöden och tillslut sluta att träna. Att bara äta tex LCHF eller Paleo, får mig att slå bakut och hetsäta det som är ”dåligt”. Jag kommer fortfarande på mig själv att snegla för mycket på ”alla andra” men jag lyckas numera att sluta snegla i tid. Mina sociala medier är numera min inspiration. En salig blandning av mat, träning och trädgård. Precis som jag vill ha det. Och precis det jag i min tur delar med mig av. Känslan av att behöva bevisa något för någon är borta. Jag äter pastasallad en dag, bara för att fräsa till vitkål till köttfärssåsen nästa och sen på lördagen mumsa i mig 180 gram Marabou Japp. Jag tränar ett svettigt yogaflöde på måndagen, drar i gummibanden på tisdagen och vilar i yin yoga på onsdagen för att på torsdagen dansa zumba för att det är kul. Jag kommer att flytta in bland de fria vikterna på gymmet när jag är frisk men jag måste ge mig själv lov att göra som jag vill för att orka fortsätta. Viss disciplin måste jag så klart ha, för även om jag älskar yoga så är det inte alltid kul men jag gör det ändå för jag vet att det är bra. Men mentalt har jag gjort mig själv fri i min strävan efter hälsa. I ”min hälsa” har yoga och styrketräning blivit två viktiga bitar för att hålla fibromyalgin på en hanterbar nivå. Att upptäcka just HUR viktig de här två bitarna är, det är häftigt. Men det utesluter inte annan träning.

Fast när jag tänker efter på hur jag lägger upp och planerar min träning så inser jag att jag faktiskt HAR mål. Men dom är mina. Utformade efter mig och min dagsform. Dom är flexibla och tillåtande. Jag dömer inte ut mig längre om jag av olika skäl, till exempel en förkylning, inte kan hålla mitt schema.

Dock så är känslan inte så kul i kroppen just nu så idag kör jag igång med min yoga igen. Febern är borta, halsontet likaså. Jag kör kanske inte det tyngsta och mest krävande yogapasset än och styrketräningen får vänta en vecka till men jag plockar in regelbundenheten i daglig yoga igen. Om så bara 15 minuter med sittande vridningar för att skapa rymd och rörlighet i min bröstkorg och ryggslut. Det gör så fantastiskt gott.

 

Dagens pass hittade jag hos Yogamala och videon har ni här;

Ha en fin måndag, nu ska jag äta lite lunch innan jag ger mig ut i trädgården en stund. Jag hoppas solen lyser på er! ❤

54e95f9be21d17a64ba2a0dcb78be40b