Doften av mamma…

Dofter är fantastiska. Dom går allt från vidriga till absolut ljuvliga. Dofter stårinte  allt för sällan i direkt kontakt med minnesbanken i hjärnan. De få gånger Kärleken inte är hemma på natten kan jag dra en av hans kuddar intill mig och känna doften av honom. Den är inte så lätt att sätta ord på men jag skulle vilja säga att det är en blandning av söt vanilj och trä. ❤ 

En del dofter väcker minnen av särskilda händelser och känslor inom en. Många av rosornas doft i min trädgård talar till min själ och fyller hjärtat med enkel glädje. Ibland kan dofter väcka minnet av den söta, lite syrligt tunga och alldeles unika doften av mina nyfödda pojkar som jag drog djupa andetag av från gropen i deras nacke.  Är jag på stranden kan en havsbris som för med sig doften av solcreme kan väcka minnen från solsemestrarna innan barnen föddes. När jag går förbi hagar med betande hästar kan jag tack vare vinden känna doften av solvarm hästpäls och minnas hur lycklig jag för de allra mesta var när jag var i stallet som barn. Bara för att nämna några dofter. 🙂

Så… När minstingen plockade blommor till mig härom dagen och vi tillsammans luktade på en ros och han utbrast;

-Den luktar som du mamma; jordigt! 

Så tänkte jag att det är ju trots allt inte så illa att förknippas med doften av jord? Jag hoppas bara att han som vuxen när han känner doften av jord minns att han var lika älskad som jag minns att jag var (är). Min mamma luktade en svag svag doft av cigarettrök blandat med sköljmedlet Comfort och kanelbulle och det var en doft som var lika med en ständigt öppen famn full av kärlek. ❤


Ha det gott! ❤

Liten odlar..

Barnen har i och med den stora åldersskillnaden på sex år varit olika intresserade av vad jag gör ute i trädgården. Min store pojk var mycket med mig ute i täppan fram till en fem år eller så.. sen försvann det lite. Kanske för att mitt intresse för trädgård fick sig ett bräck i ungefär samma veva? Idag kommer han däremot gärna ut till mig i växthuset eller täppan för att kolla vad jag gör och prata en stund men där i från till att odla själv på något sätt? Nope.

Sen har vi då minstingen… som mer eller mindre alltid med stor iver både grävt här och där i trädgården. Kanske inte alltid på det mest lämpliga ställena men tja… Vad är egenodlade rödbetor mot ett prima hål på väg ner till Kina liksom? Men förra året började han bli lite mer intresserad av själva odlandet. Att gräva ner potatis på våren för att sen se hur en massa grönt växer upp och under sommaren sen gräva upp potatis var liksom ”WOW”!

I år har han gått ett steg längre. I år har han sått egna frö. Eller egna och egna egentligen. Mina frö har han sått. Igår när jag höll på med pallkragelandet tog han några krukor, hämtade vatten och grejade bland mina frö (mer än vad mina nerver egentligen tål men.. tja.. jag behöver ju öva på att djupandas… ) en god stund ute i växthuset. När jag frågade vad han sått svepte han lite luddigt mot högen av öppnade fröpåsar på planteringsbordet och svarade;

”Blommor så klart!”

Ja det var ju en oerhört dum fråga… Sen fick jag högtidligt lov att vattna hans krukor med frö när han är hos sin pappa. Så nu får vi se vad det blir i krukorna… Det kan vara allt från tagetes, solros eller möjligen rädisor.

Fortsättning följer.. 😛

Barn & sociala medier. 

Idag var jag på möte på skolan som mina barn går på. Om nätetik. Det var deras mentorer som kallade oss till mötet där både vi föräldrar och barn var med. Jag tycker det är bra lärarna uppmärksammar det. Tydligen bottnar sig det i att någon i min sons klass råkat illa ut. Hur vet jag inte. Men det spelar ingen roll. Skadan är skedd. 

Det här med sociala medier kan man tycka mycket om. Men vad vi än tycker om det så är sociala medier idag en stor del av våra barns vardag. Min äldste pojk fyller 13 i år. Han har både Instagram, Snapchat och Facebook. Tydligen även Twitter. Om än inte aktiv. Högst troligt har han börjat eller kommer att börja porr-surfa och där har jag ett jättejobb framför mig. Vi vuxna vet av erfarenhet att verkighetens sex är långt ifrån den version porrvärldens blankpolerade stereotypa sex är. Det är inte bara att spotta och köra på när de kommer till oss kvinnor. Inte män heller för den delen. Människan och sex är lite mer komplicerat än så. Ord som hora, slyna och fitta hör jag olyckligtvis oftare än vad jag vill när jag rör mig på skolområdet för att hämta minstingen. Sagda i affekt. Och troligen utan att veta hur grovt värde orden har. Men ändå. 

Jag försöker vara en sån där jobbigt nyfiken mamma och frågar en massa. Mer än gång har store pojken himlat med ögonen men det struntar jag i. Jag försöker få honom att tänka till runt det som sker ute på internet. Än stänger han mig inte ute. Vad jag vet. För jag inser oxå att det kan hända saker som jag inte vet i anonyma konton och grupper. Just anonymiteten på nätet är lockande lätt att gömma sig bakom. 

Jag tänker inte sätta mig på höga hästar eller kasta pil i gummibåt. Jag vet av egen erfarenhet hur mycket lättare det är att skriva saker över nätet eller i sms istället för att säga det ansikte mot ansikte och jag vet hur lätt det är att orden misstolkas. Jag vet oxå av erfarenhet hur fruktansvärt ledsen man kan bli av det skrivna ordet. Och det försöker jag förmedla till mina barn. Om och om igen. 

Jag tror inte att förbud löser saker när det handlar om sociala medier. Möjligen fördröjer det saker och ting men undvika det helt tror jag är omöjligt. Bara för att du inte har Instagram betyder det inte att du per automatik inte kan bli utsatt för nätmobbning. En bild eller filmsnutt sprids likväl med ljusets hastighet. Det är ett faktum att det finns oerhört mycket skit i alla de olika sociala medierna men man får inte för det glömma att sociala medier oxå är kul, lärorikt och ett sätt att lära känna världen och nya människor på. Tex så hade jag och Johan troligen aldrig träffats om det inte vore för internet. 

Det är ett svårt men viktigt jobb att lära våra barn nätetik men vi måste. För igen; vi kan tycka vad vi vill men sociala medier har kommit för att stanna. Och det är vi FÖRÄLDRAR, inte skolan, skolsköterskan eller fotbollstränarens, jobb att lära våra barn detta. Precis som det är vårt jobb att lära våra barn att uppföra sig i andra sociala sammanhang. 

Jag tänker fortsätta fråga mina barn om vad som händer i deras sfär av sociala medier. Kanske får jag veta nåt. Kanske inte. Men jag har åtminstone visat att jag vill vara en del av den och deras liv. 

 

Ibland….

…är det så här.   

Och jag jobbar intensivt med att förlika mig med att det är ok att inte vara på topp jämnt. Inte ens lite till hälften. 

Kärlek. ❤️
 

Det är helt enkelt lite väl mycket nu. Oro för barnen. Försäkringskassan som strular. Hjärnspöken som spökar. Men… Imorgon är en ny dag. Tills dess roar jag mig med Game of Thrones… Denna serie som jag får erkänna jag är totalt och hjälplöst fast i… 

 

Mysteriestickning! 

Tänka sig att när jag som bäst finurlar på det där med att prova flerfärgsstickning så kör Järbo igång ett mysteriesticknings projekt? Visserligen är det inte vantar utan raggsockor men jag är inte petig. Jag kan sticka raggsockor oxå. Det behövs alltid. 😛  

Länken till Järbos blogg och mysteriestickningen har ni här;

Höstens första Mysteriestickning!
För övrigt har jag varit upp sen nollsexnollnoll. Då förkunnade Mini att han var sååå hungrig. Sovmorgon på den lediga helgen är för amatörer. Så en halvtimme senare satt vi där. Han m barnprogram och ett lass med smörgåsar. Jag med mitt sticke och kaffe. Och någon macka.  

Det där med att vara hungrig på morgonen gäller inte bara Mini. Mysmorgon på lediga helgen funkar det med.   

Tänk vilken härlig lyx att få läst en saga för sig på morgonen? ❤

Ha en fin lördag!  

Nä. Jag är inte bitter.

Jag gillar som bekant att baka och tidningar som ”Hembakat” är för mig som Fib Aktuellt är för hormonstinna tonårspojkar. Typ. Och i fredags hade jag läst så mycket om kakor och bröd att jag bara var tvungen att baka något. Så efter en öm blick på mina sovande små duvungar kom jag på den briljanta idén att jag skulle röra ihop en deg som jäser över natten i kylen, så att vi på lördagsmorgon kunde äta en sådär mysig långfrukost som en tvättäkta Facebook-familj. Visserligen utan Nutella (Ni har väl sett reklamen? Bara ljuvliga pasteller där alla äter ständigt Nutella men utan att få hål i tänderna, sockertoppade ungar eller gå upp i vikt.) men man kan inte få allt. Inte ens i en rosaskimrande Facebook-uppdatering.

Alltså stod jag halv tio på fredagskväll och rörde ihop bullar efter ett recept av självaste Ernst Kirchsteiger. Ska man jobba för rosaskimmer så är han ju rätt man för jobbet.

image

Lördagsmorgon vaknade jag efter minimalt med sömn till en Mini som hade kissat ner sängen och en butter Storebror. Men. Hoppet lämnar inte ens en cyniker som jag i första taget. Som väl var hann jag dricka första koppen kaffe innan Mini stampade i golvet och förkunnade att han var hungrig NU! och inte ett skit intresserad av några bullar. Och Storebror? Tja.. han tyckte det luktade gott men var inte hungrig utan tog bara lite yoghurt.

”Skit i det! Äter alla själv då!!” muttrade jag likt en tjurig treåring och tog ut bullarna ur ugnen..

image

….som INTE LOSSNADE FRÅN FORMARNA! Antiklimaxen var ett faktum.

image

Och bullarna åkte rätt i soporna utan att någon fick smaka så mycket som en smula, ackompanjerad av en mindre barnvänlig ramsa. Sen satt jag där vid köksbordet och tuggade på en torr skiva solrosbröd medans jag lyssnade på tjafset om smöret och fotbollkort, och glodde på disken som det tydligen var min tur att ta. Igen. Samtidigt som jag skickade en, inte direkt rosaskimrande, tanke till Kärleken som hade sån tur att han satt på en buss för en match Långtbortistan.

Så mycket för en rosaskimrande Facebook-familje-uppdatering om en harmonisk långfrukost med barnen. Men jag är inte bitter. Jag borde veta bättre.

image