Total närvaro under yogan. Sannerligen en övningssak. 

Jag tror jag har nämnt hot yoga (även kallad bikramyoga) innan här på bloggen. Det är vad det låter; Yoga i ett uppvärmt rum. Tänk nedersta bänken i bastun, så varmt är det. 


Det tar ett tag för kropp och knopp att acklimatisera sig till värmen men efter fem, tio minuter eller så tänker åtminstone inte jag på värmen. Inte mer än att jag svettas betydligt mer. Vilket jag kan tycka är skönt då jag sällan svettas nämnvärt mycket oavsett hur jag tränar. Fördelen med hot yoga för min del är att min stela fibro-kropp inte gnisslar lika jäkligt under hot yogan som den kan göra vid vanlig yoga. Kroppen blir ju fortare varm och jag kan ta ut positionerna lite mer, lite snabbare in i passet. 

Dagens yoga (sjunde dagen av åtta med yoga på semestern nu! *nöjd*) blev ett hot yoga-pass på gymmet och jag kom ut både en smula smidigare och ömmare men mycket lyckligare. Inte enbart för att jag yogat (även om det i sig är ett mycket bra skäl..) Utan även för att jag lyckats vara närvarande. 

Jag har alltid haft svårt att stänga ute min omgivnings distraktioner när jag yogat. Mitt kvicksilver-sinne nappar direkt saker som liksom stör i flowet. Det kan vara barnen som bubblar, sambon som kommer hem mitt i ett pass eller andra deltagare på klasserna. I början räckte det att sambon var hemma för att jag inte skulle fixa att yoga. Trots han satt i tv-rummet och jag yogade i köket. Jag tror det berodde på ett skruvat dåligt samvete. Vågade liksom inte ge min träning plats i vårt liv av rädsla för att han skulle tycka det var trams och slöseri med tid. Idag vet jag bättre. Dels tar jag mig helt sonika tiden, jag ger ju plats för hans fotboll i vårt gemensamma liv, min träning oavsett vad jag tränar, förtjänar lika mycket plats. Träningen är lika viktig för oss båda. Och trots vi tränar olika ett gemensamt intresse. Samtidigt som det är våra ”egna” små andningshål i vardagen med allt vad det innebär. Vi respekterar varandras tränings även om han lite retligt kallar yoga för ”Fjollgympa”. Ett påstående jag bara ler åt och fortsätter att hävda att yoga hade varit ett superbra komplement till hans ordinarie träning och gjort underverk för hans stela fotbollsmuskler och skadade rygg. Vi får väl se om jag någon dag kan övertyga honom? 😉 

Hur som helst så har jag jobbat med det här och numera när jag yogar hemma så kan jag, för det mesta, bli störd av barnen eller yoga när sambon är hemma utan att jag tappar fokus på det jag gör på mattan. 


Just idag lyckades jag för första gången att ”stänga ute” alla de andra deltagarna på klassen och under en god stund var det bara jag och min kropp på mattan tillsammans med instruktörens röst. Total närvaro. Kvicksilver-sinnet låg still och bara alla de olika förnimmelserna som pågick i min kropp under positionerna spelade någon roll. Det var lite flummigt mysigt på ett småputtrigt magiskt vis. 

Imorgon har jag planerat in ett tidigt yin yoga-pass här hemma. Jag läste om @yogabyjenny skrev om hur man liksom hänger av sig muskulaturen och ”bara” är sitt skelett under ett yin yogapass. 


Så. Jo. Alltså. Jag förstår ju varför många stämplar yoga som ett mjukt flum om universums fulländning med tanke på vad jag just skrivet. Men det gör inget. För det är just det yoga är ibland; ett mjukt flum. Och ett mjukt flum är just det man precis behöver ibland. 

Namaste! 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s