När smärtan slår på..

Midsommarhelgen är strax över och vi har haft en helg där det varit mycket av både det ena och det andra. Att säga att jag ”unnat mig” vore synd att säga. Snarare vräkt i mig och baksmällan inte nådig.

Just tankar, ångest och känslor om och runt mat/motion är något jag numera inte jobbar dagligen med dock händer det att trollen dyker upp med sina trynen när jag minst anar det men det går allt längre mellan gångerna. En helt avslappnad relation till mat kommer jag däremot nog aldrig få igen, sorgligt nog.

Hur som helst. Vad var det nu jag ville ha ner då? Jo. OM jag nu ”unnar mig” något överhuvudtaget så är det, eller borde vara, något jag mår bra av. Och vad jag mår bra av är inte samma sak som det ni mår bra av. Eller tvärtom. Det är högst individuellt. Vill ni unna er rödvin och choklad? Mår ni bra av det? Kör på! Jag har däremot oändligt långsamt och mycket motvilligt insett att stora mängder av mat som innehåller en stor andel socker och vitt mjöl ökar min smärta. Efter en vecka som innehållit mycket av både kakor, vin och godis mår jag nu för jäkla ruttet i kroppen. Har under en period på ett par månader rättat upp kosten eftersom jag närmade mig tresiffrigt med stormsteg (Kurvig javisst. Tresiffrig? Nej. Och det både av fåfänga och ur ren hälsosynpunkt.) och jag mådde så mycket bättre. Visst gick jag ner i vikt men den stora skillnaden var smärtan; Jag hade ont men på en fullt hanterlig nivå. Så pass att jag faktiskt kände mig frisk! Häftig känsla! Baksidan av detta är tyvärr att värkpåslaget jag nu befinner mig i ännu jävligare på något sätt. Liksom vant mig av vid smärtan.

Nu sitter jag här och funderar på om valen jag gjort under den senaste veckan varit så goda att dom är värda de onda jag har nu? Jag har ställt in en vandring som jag verkligen vill göra med en vän imorgon på grund av smärtan. Var digestivekexen värda det? Jag har haft svårt att sitta still under helgens fest och kalas eftersom det gjort så ont. Var lösgodiset värt det? Fick gå och lägga mig en stund (vilket händer, typ aldrig) igår på grund av smärta och utmattning? Var limpamackorna verkligen värda det?

Ursäkta min dåliga franska men så fan heller det är… Inga kakor, lösgodis och/eller limpamackor är värda detta. Lite choklad eller ett par glas vin ibland gör ingen skillnad men att under en period på flera dagar äta sånt som ”normalt” folk kan äta regelbundet är att be om mer smärta och en ökad trötthet. Det är uppenbart. Igen. Nånstans (tror det var i någon paleo-blogg under min paleoperiod) har jag läst om 80/20-reglen. Och även om jag inte gillar just ordet ”regel” så stämmer den trots allt rätt bra. Äter jag vettigt (tänk den nya uppdaterade tallriksmodellen.) 80% av mina måltider är där utrymme till 20% av annat. Som ett par glas rött och choklad på lördagen. (Eller på en onsdag..)

Det är så lätt att sätta mitt välmående åt sidan när jag borde göra tvärtom. Är jag trött och har mer ont är det så lätt att äta kex, choklad och dylikt istället för att göra tvärtom, vilket vore att ”unna mig” en chans till mindre smärta. Det är så lätt att skita i promenaden eller yogan (vilket jag gjorde igår) för att jag helt enkelt inte orkar fast jag borde ”unna mig” en promenad ute i friska luften då det ger energi på så många plan. Eller åtminstone en skönare trötthet.

För att på något sätt knyta ihop detta spretiga inlägg så har jag unnat mig lite skön träning och lite bättre matval idag. Trots kalas. Var på väg att boka av bodybalance-passet jag bokat in mig på eftersom vi skulle ha kalas för Mini idag men så tänkte jag; Varför det? JAG mår bra av att träna. Så jag körde och tränade med inställningen att kanelbullarna som låg i frysen och ett gäng ”köpe-kakor” som sambon köpte hem efter sin träning funkar för jäkla bra på kalas dom med. Vilket dom gjorde. Åtminstone klagade ingen.

Det var en bra ”unna mig”-grej tyckte jag. Mer av sånt ska jag bli bättre på att unna mig. För det mår jag bäst av.
Ha en fin kväll!

Annonser

En reaktion på ”När smärtan slår på..

  1. På något sätt tror jag att man behöver dessa bakslag för att bli påmind om vad som är bra för ens kropp. Det positiva är att det med tiden blir längre och längre mellan bakslaget och att de inte blir så kraftig ”baksmälla” eftersom man också frossar mindre med tiden. Så funkar det för mig i alla fall. Jag lär mig komma ihåg att det inte är värt det och får lättare att stå emot reptilhjärnan som vill ta över kontrollen.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s