Att aldrig vara nöjd..

Det här inlägget har jag gått och haft på tungan men liksom inte kunnat sätta orden rätt. Men så de senaste veckorna så har det hänt flera olika, i sig helt separata händelser, men som tillsammans blivit en helhet. Som jag när jag var hos psykologen och satte ord på något som jag inte riktigt insett innan, eller egentligen, helt ärligt? Så har jag framför allt inte velat att erkänna det för mig själv (min mor har sett det länge…) men när jag satte ord på känslan och tanken och psykologen utbrast med höjda ögonbryn;

”Jaha… Det har alltså varit så pass?”

så insåg jag det som jag länge varit inne och tassat runt på när det kommer till min egna resa;

DET ÄR OKEJ ATT VARA NÖJD!

När jag för någon dag sen dessutom läste ett inlägg från en före detta deltagare av Biggest Loser på Instagram där hon berättade hur hon aldrig liksom var nöjda oavsett hur bra resultat hon gjorde (tappade över 40 kilo på fyra månader och hon var ändå inte nöjd…) så var det som om den där sista bråkiga biten föll på plats. Precis så var ju jag.

Jag har, som ni mer eller mindre vet numera, i många långa månader pressat mig själv. Hela tiden strävat vidare, aldrig stannat upp här och nu och reflekterat över var jag är och vad jag är. Jag har hela tiden svingat den hårdaste och vassaste piskan, det fanns inget som jag kunde göra som jag kunde stanna upp och njuta av. Jag var inne på det i intervjun på Livskick, det spelade ingen roll hur fort jag sprang, hur många kilo jag gick ner eller hur bra undersköterska/mamma/partner jag än var, så var jag aldrig, med betoning på ALDRIG, nöjd.

Och det är ju för jävla sorgligt. Jag ser på bilderna på mig själv för en sisådär tre, fyra år sen och ser till ytan en kvinna som ser både fräsch och glad ut men jag vet.. Jag vet att ungefär då började jag skada mig själv för att jag trots att jag gjorde ”allt rätt” ändå inte var tillräckligt lyckad som ”alla andra”. (Läs; gick inte ner i vikt tillräckligt mycket tillräckligt fort...) Lederna började gnissla (oj som dom gnisslade..) men jag pressade på. Vilade ett par veckor men körde sen på igen. Jag struntade i att banta någon månad eller så men.. eftersom jag kände mig så vilse utan att ha ett ”mål” eller ännu hellre; ett syfte så hoppade jag på en diet igen. Det spelade ingen roll om det var LCHF eller Viktväktarna eller GI så.. och nu kommer det, så var jag nästan som berusad, ja lite hög på att jag ”äntligen” bestämt mig och tag tag i det. Det var en kick utan dess like. Nästan som i trance satt jag och skrev inköpslistor och menyer. Lite hög kunde jag sen gå på Maxi och lägga ”rätt mat” i kundvagnen. Och när det väl var ”måndag” då jävlar! Då var jag tillbaka i min identitet. Detta kunde jag! Banta var, är, jag expert på. Eller tja.. Expert är ju att ta i, för det tog en månad eller två sen rasade jag.. Och ytterligare en månad senare så var jag ”på banan” igen… Och så snurrade det. Kicken och ruset av att vara ”rätt” slog liksom allt. det var värt allt självhat. Och i samma stund som jag satte ord på det hos psykologen så slog insikten ner i mig som en blixt från en klar himmel. Jag hade slutat röka och dricka bara för att ersätta de beroendena med ett annat beroende. Ett beroende så sammanflätat med min dåliga självkänsla att jag var tvungen att drabbas av fibromyalgi och utmattningssyndrom innan jag fick kraft och framför allt hjälp, med att bryta den nedåtgående spiralen. ”Hade du inte ”fått” fibromyalgi så hade du gått rakt i väggen” fick jag höra. Och så här i efterhand så är inser jag att jag var på väg dit. Med stilpoäng.

Jag var på rätt tid och rätt plats och fick därför chansen att gå MMS-rehab och tog den. Jag har tidigare sagt att jag trots fibromyalgi mellan varven är ett litet helvete att leva med, så har den varit min räddning. Tack vare att jag kom till rätt läkare i rätt tid och fick rätt diagnos kunde jag om-orientera mig, ge mig själv en ny chans och och hitta tillbaka till den jag en gång var. Den jag var innan jag trasades sönder och tappade greppet om det som egentligen spelar någon roll för mig och det som gör mig genuint tillfreds. Och NÖJD. För det är just det jag tillåter mig själv att vara nu;

NÖJD.

Ett ord som kanske klassas som beige och ”Svensson” men för mig är just känslan av att vara nöjd räddningen och det som är avgörande för den berömda BALANSEN. När jag tillåter mig att vara nöjd, vilar jag och hämtar kraft för att ta mig vidare. Om jag VILL ta mig vidare. För det är inte heller ett måste längre. Ordet förnöjsam har i många öron en liten negativ klang men för mig är det snarare ett positivt ord; jag tillåter mig att vara nöjd med det jag har och inte tvungen att kräva mer. Missförstå mig rätt; Jag vill fortfarande mer. Jag vill vidare. Men det är inte allt. Det får inte ske på bekostnad av min kropp. Min kropp är det viktigaste (bortsett barnen men ni fattar vad jag menar...) jag har. Och den är fantastisk. Precis som den är just nu. Visst kan den bli starkare. Jag vill den ska bli starkare. Men tack vare yogan så har jag landat i att den är precis lika bra oavsett. Jag behöver inte hålla den på en särskild diet eller träna efter ett särskilt schema. Jag lyssnar och rättar mig efter hur den mår. Idag behövde den vila. Jag åkte till jobb och körde ett lätt pass yoga tillsammans med mina kollegor ledd av en fantastisk yogalärare men det var det. Lusten styrde. Imorgon hade jag planerat att styrketräna men  eftersom jag ska med barnen och bada en hel förmiddag så låter jag väskan med träningskläder stå kvar i hallen. Det är tillräckligt med en hel förmiddags bus i ett äventyrsbad. För fyra år sen hade jag varit misslyckad om jag inte gjorde både och. Och lite till.

Idag är jag klokare. Fibron tvingade mig att tänka om. Jag tillåter mig att vara nöjd. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Jag har fortfarande ont. Ibland är det överjävligt och ibland får jag rätta mig efter det men jag tillåter inte att det tar över. Jag tycker synd om mig, riktigt rullar mig av självömkan men sen får det vara. Ful-trollen finns där än, dom sticker fram sina trynen då och då och viskar att jag är både fet och ful men jag sparkar bort dom igen. Varken fibron eller min ätstörning får styra. För jag har tagit tillbaka min självkänsla. Jag ler oftare, sätter mindre prestige i det jag gör, andas djupare och mer tillåtande. Det ger mig mer energi och mindre smärta. Jag har slutat knarka kickar i att duga. Jag duger. Punkt.

Ha en fin kväll! ❤

767b932a65d9eb9be292709d118704f7

Annonser

En reaktion på ”Att aldrig vara nöjd..

  1. Mycket bra insikt du fått! Det är så mycket lättare att må bättre när man insett detta, både sitt eget värde och att det man gör är tillräckligt bra. 😊

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s