När det tar emot…

För första gången det här året kände jag ovilja inför träningen. Som en tjurig liten unge stampade jag med foten och la armarna i kors. Jag vill inte! skrek ungen högröd i ansiktet när jag konstaterade att det är tisdag igen och dax för styrketräning. Jag försöker hålla styrketräningen fast på tisdagar och så skiftar jag lite mellan torsdag eller fredag beroende på om annan träning dyker upp eller om jag behöver vila. Två gånger i veckan ska jag köra igenom programmet jag delvis fått av sjukgymnasten och delvis snickrat ihop själv. Ända sen i mitten av rehaben har det inte varit några problem alls. Tvärtom. Jag har gillat det.   

Ända fram tills idag då vill säga. Idag ville jag verkligen inte. Jag har inte nämnvärt ont. Inte heller extremt trött. Jag vet inte riktigt varför. Men jag tror jag behöver jag byta runt lite i övningarna. Kvicksilvret inom mig dör tråkdöden av att göra samma övningar i samma ordning vecka ut och vecka in. Får klura lite på de där. Alternativt ta tag i någon instruktör på gymmet som får visa mig så jag kan träna ungefär samma muskler men på annat sätt där. 

Hur som helst så tränade jag iallafall. Trots att jag inte ville. Det är en balansgång.  Jag vill att min träning ska styras av lust, det får absolut inte slå över till det osunda pressandet och jagandet jag höll på med för några år sedan, men jag inser samtidigt att jag då och då måste träna även om jag tycker det är tråkigt. Det är en investering i min hälsa då min värk blir allt bättre för varje vecka som går. Jag får helt enkelt dö tråkdöden då och då. Idag belönade jag mig själv med ett litet yogapass på Yogobe. Och märkte då små små förändringar till det bättre i min rörlighet. Log brett inombords samtidigt som jag utåt grimaserade av framåtfällningen.   

Imorgon ska jag testa vattengympa i varmvattenbassäng, det ser jag så fram emot! Men nu? Nu blir det en stunds vila innan det är dax att dra igång kvällsrallyt.   

Ha det fint! ❤

Annonser

En reaktion på ”När det tar emot…

  1. En klockren beskrivning om hur jag oxå känner det ibland! Men för det mesta gör jag som du – tränar i alla fall. De gånger jag smiter undan brukar resultera i att jag blir ännu tjurigare eftersom jag då får ont nånstans……
    Kram ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s