Att det ska vara så svårt?

Jag skriver då och då om det här. Oftare än vad jag egentligen vill. Men jag tror, eller rättare sagt, jag VET att jag inte är ensam om att känna så. Trots att jag snart är 40. Och det är både väldigt sorgligt och skönt.

Och då menar jag det här med att gilla sig själv. Så klart. Det är ju det jag (och många andra kvinnor) kämpar med. Dagligen. Mer eller mindre. De senaste dagarna mer. Jag har hatat min kropp. Vilket är dumt. För det enda jag hatar mer än detta att jag hatar min kropp? Det är just det faktum att jag hatar den. När i hela friden ska jag bli stor? Och klok? När jag ska begripa att jag duger? Samtidigt så vet jag, om jag ska leka min egna lilla psykolog, att detta inte enbart beror på att jag gått upp i vikt nu när jag slutat gå på någon som helst diet bortsett från ”vanlig mat med mycket grönsaker-dieten”. Det här är en reaktion på annat. Ett symptom på osäkerhet och oro. Att ta ut detta på min kropp som jag nu inte heller kontrollerar, är så förtvivlat enkelt. Tyvärr.

Jag är inne i en period då jag tvingas att pilla i gamla ärr och dra fram dammig osäkerhet. Att kroppen samtidigt ”sviker” mig genom att dra på sig fibromyalgi gör det ännu lättare att ta till avsky gentemot den. Trots att den, utan att jag ber den, finns där för mig.

90aefdd5c926c7e49a3a07d07d39623c

Men.. Efter regn kommer solsken. Jag har kommit ut på andra sidan. Jag är inte klar med min mentala städning men jag är klar med att hata min kropp för den här gången. För den är ju fantastisk, de finns där för mig under promenaden med Storebror, vi skrattade tillsammans med samma pojke över uppgiften i svenska och den kunde känna hans än så länge lena kind under min hand när jag strök över den. Den fanns där idag när jag log åt Minis suck av njutning åt en chokladboll, den andades in doften av stall och varma djur när jag och Mini kikade på djuren på Fredriksdals friluftsmuseum. I det tysta är den helt självklart kärlet för det som är jag och det som gör det möjligt att leva livet. Utan att jag behöver fundera närmre på saken. Att allt lättare kunna ta sig igenom de här svackorna känns oerhört bra. Det gick liksom den här gången med och det går som väl är allt längre mellan gångerna även om jag vet att jag inte kan slå mig till ro. Det kräver att jag aktivt jobbar för min kropp tillsammans med min kropp. Om jag tänker snällt så högt att jag överröstar hjärnspökena och tror tillräckligt hårt på det jag tänker, kommer jag att lyckas lära mig att tycka om min kropp. Just så som den är. Just nu. Inte om minus fem kilo eller när jag har lyckas att springa halvmilen igen. Utan NU. Det är ju nu jag lever. Det är ju trots allt rätt dumt att slösa bort livet på ångest och självförakt.

Ha en fortsatt fin söndagskväll!

72f20b627447838ab5605ca8738969ff

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s