Hälsa på mina villkor! 

Jag har bantat och nojjat över min vikt ända sedan skilsmässan för drygt sex år sen. Skälen till detta är många och rätt komplexa och inget jag tänker dra här men kombinationen att bli ratad och att vara så jävla bra i allt hela tiden bidrog väl en del. Skulle jag tro. Jag pressade mig rent fysiskt till att träna. Vilket inte är fel i sig. Man måste pressa sig lite för att få resultat. Men att straffat mig själv rent fysiskt när jag inte levde upp till de resultat jag tyckte jag skulle leverera? Det är så fel men likväl har bland annat min mage varit helt blåslagen i perioder… 

Men så för något år sedan började det där ändra sig. Är det något positivt hela processen med att få fibro-diagnos fört med sig, är att fokuset har flyttats. Från självförakt till saknad efter den kroppen som kunde så mycket som jag aldrig uppskattade. Det är egentligen ganska sorgligt hur för givet jag tog min kropp. Bara för jag inte blev smal nog, fort nog, straffade jag den och mig själv med smärta. Och nu ligger jag här på soffan, tyngee än någonsin och föraktar mig själv igen. Inte för att jag väger mer än när jag skadade mig som värst, utan för att jag var så förbaskat jävla korkad som inte uppskattade hur fantastiskt min kropp var då när jag skadade den för att den inte ”dög”. 

Men på sätt och vis är min kropp lika fantastisk nu. Om inte ännu bättre. Den gör fortfarande så gott den kan. Men den gör det utan att hela tiden behöva mätas.

Jag tänker fortsätta vara Veronica. Jag ska försöka yoga mer. Ta fler skogspromenader. Äta mer grönsaker och mindre vitt bröd, socker och pasta. För det lär lindra enligt många med fibromyalgi och det tycker jag är värt att prova. Men!!! Min kropp är inte ett projekt eller en före&efter-bild. Tycker andra det sporrar dom, fine! kör på men det är inte min ”kopp kaffe” så att säga. Min kropp är min partner. Jag tar hand om den så den kan ge mig det bästa den kan. 

Idag dammade av mina bungypumpstavar och stavade en sväng efter jobb. Inte gick det fort. Jag gick inte längre än annars hellre men jag stavade en sväng. Ont gjorde det men jag blev lite så där gött varm så det faktiskt kändes lite lönt liksom. 

Jag har satt upp mål för januari. Regelbunden rörelse med uttrymme för vila om kroppen behöver det. För jag inser att det bara är gilla läget och ta det varsamt. Frustrationen över detta att ”ta det varsamt” får jag lära mig hantera. Jag kan ju alltid sticka en halsduk till Vargen eller andas i en påse. Eller något. 

Hälsa på mina villkor. En dag i taget. 

 
  

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s