Det kostar på..

En medsyster på Instagram påpekade lite fint en sak idag. Eller rättare sagt; Hon trampade mig rätt rejält på tårna. Men hon gjorde det med rätta. Jag har kommit en bit. Men jag har inte riktigt vågat att släppa det sista. Det där som jag vet att jag måste men kontroll-trollet i mig inte riktigt vågar. Jag intalar mig mentalt att jag rör på mig för att jag mår bra av det. Visst låter det vackert? Men krasst sett så räknar jag fortfarande i inkomster kontra utgifter. Jag har inte vägt mig på snart två veckor. Och det skrämmer skiten ur mig!

-Är jag tjock nu? = Självklart inte.

-Men jag åt ju popcorn igår? =Ja..Och?

-Då måste jag motionera något idag! = *gudars skymning.. vad du är envis kvinna!* What ever….

Lite så lät det innan för mitt pannben tidigare idag. Så jag gav mig ut på på cykeln för en geocaching-tur. Nytta med nöje ju! Så himla bra! Ut med det på Instagram. Ehh.. Varför? Varför en skärmdump på hur långt och länge? Egentligen? Vad spelar det för roll? Jag hade en god tur. Plockade några cachar, fick ge upp på lika många, solen sken och jag njöt av cykelturen. Fick så klart lite härlig motion på köpet, det förnekar jag inte men! Är den här cykelturen värd mer för att jag mätte den och la ut det på Insta? *suck* Cyklade jag av rätt anledning? Helt ärligt? Kanske inte. Plus och minus ni vet… Jag måste, MÅSTE, sluta mäta även min motion. Det tar emot. Men jag kan faktiskt riva av en sväng med stavarna eller cykla en runda utan att veta precis hur långt det är. Det räcker gott med en släng på klockan på skärmens mobil. Om ens det. Så jag lämnar alla utmaningar jag gått med i på Facebook. Lägger undan Fitbiten. Avinstallerar alla kontroll-appar. Rensar på olika medier. Och tar ett kliv rakt ut i det okontrollerade analoga livet. Där bara glädjen över att vara ute och röra mig existerar. Jag ska skapa de allra bästa förutsättningarna för mig. Dom är kanske inte rätt för Kärleken. Inte för min vän. Inte för grannen. Eller före detta kollegan. Men dom är dom bästa för mig. ❤

PT-Fia skriver något väldigt tänkvärt i sin bok som passar rätt väl på det som jag känner;

Vi har pulsklockor, jagar tider på milen, mäster våra resultat, lindar måttband kring kroppen, går upp i ottan och kör powerwalk tills skosulorna brinner, blänger på kalorimätaren på konditionsmaskinen, provar smaljeansen, äter mat, väger mat, räknar mat, hatar mat, drömmer om framtida resultat, blir frustrerade över framtida resultat inte kommer idag (eller helst igår), tar i mer för att förbränna mer, skyndar till nästa pass, nästa klass, tittar på folks muskler, provar egen styrka, mäter, springer och rusar.

Självklart är det både bra och effektivt att mäta sin träning och få motivationen genom resultaten och allt det där. Men när tränade du för känslan sist? När gick du på ett spontant danspass och skakade rumpa bara för att det är roligt och härligt? När skrattade du igenom en löptur i skogen, njöt av att solen strålade dig i pannan eller stannade upp i en serie benböj för att fånga ögonblicket där du kände dig så jävla stark? När tänkte du att du tränar för något annat än för att det får dig att må så enormt bra. Att det gör dig frisk och pigg och att det är huvudsaken? När sprang du lite långsammare för att det var så härligt väder att det var viktigare att njut av stunden än att pressa sig till ett nytt personbästa?

Ibland behöver vi pausa från jakten på resultat och förbättring, ta av oss pulsklockan och träna för känslorna, för endorfinerna, för självkänslan, för oss själva.

Kloka ord, inte sant? Träna för självkänslan, för mig själv. Utan någon form av ”redovisningskrav” någon annanstans än en kropp som mår bra. Som kommer att må ännu bättre när dennes prestationer inte mäts i olika resultat.

Men.. Det kostar på. Det kostar så in i helvete på. Det suger energi ur mig så pass att jag går runt och är konstant trött. Jag grejar i trädgården. Läser. Distraherar mig. En del dagar går det bättre. En del dagar kallsvettas jag av ångesten över vad jag äter. Eller inte äter. Jag är matklok. Jag VET vad för mat min kropp mår bra av. Men jag har ingen jädra aning om mängd eller vikt. På maten. På mig själv. I fortsättningen kommer jag inte heller att veta om jag gått tillräckligt långt för att bränna den där glassen. Eller om jag har gått tillräckligt långt för att ens vara värd att tänka på att äta glass. Jag inser att jag har långt kvar. Men ett andetag i taget så går det.

Annonser

3 reaktioner på ”Det kostar på..

  1. Jag både känner igen mig och samtidigt inte. Jag tror att jag har en bra balans i min träning. Jag tränar för att jag tycker det är roligt att träna MEN jag tycker oxå att det är roligt att mäta, jämföra tider/längd på min pass och då jämför jag bara med mig själv! Jag har alltid lagt ut bilder och liknande gällande min träning och bara på mitt jobb är det inte mindre än tre tjejer som säger att de har börjat träna mer tack vare att de blir så inspirerade av mig/mina bilder – och det känns riktigt bra måste jag säga!
    Jag tycker du är fantastisk som är så öppen med dina känslor och att du skriver väldigt bra om ett säkert mycket vanligt problem!
    Kram ♥

    Gilla

    • Jag hejar på allas resor! Och du inspirerar mig. Just för jag faktiskt vet hur jädra kul du tycker det är. Kram! ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s