Jag vänjer mig aldrig..

Då och då har jag förmånen att få vaka vid en gammal själs sida när dom lämnar oss här för något annat. Det är tungt men samtidigt livsbejakande.

Det nyper i hjärtat varje gång jag inser att det inte kommer ett nästa andetag. Tomheten som infinner sig stunden efter går inte att sätta ord på. Men den är påtaglig. När hjärtat slutar slå släpps själen och det som gör varje människa unik, dennes ”jag”, fri. Tystnaden är öronbedövande.

Samtalen och närvaron i dödens närhet är innerliga och jag fylls av ödmjukhet och tacksamhet att jag får vara delaktig i dom. Det är mitt jobb. Men ändå inte. Jag är där för att jag är precis där jag ska vara just då. För även om en förälder var gammal så lämnas kanske ett barn kvar. Nu när jag själv i livet då jag både har en mamma och är en mamma så kan jag ana. Ana tomheten. Och hur svårt måste vara att släppa taget. Att inte få följa sina barn genom livet något mer.

Jag vänjer mig aldrig vid den här viktiga delen av mitt jobb. Jag hoppas iallafall att jag inte gör det. Den dagen jag slutar känna, slutar jag som undersköterska.

Sådant här sitter jag ute i växthuset med doften av jord i näsan och solen som värmer och funderar över. Ute i huset där livet spirar så tydligt funderar jag över livets höst och den oundvikliga vintern. Jag är inte religös men jag tror på något vackert; livet.

image

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s